Tisdag 18 januari
Kommer iväg sent från Moke Lake, men vad gör det... Bunkrar lite käk i Queenstown innan vi far mot Te Anau, porten till Fiordlands. Stannar en kortis på vägen vid en flod där vi fikar och bygger fördämningar i gruset. Utanför Te Anau kör vi ned till floden Waiau River (Floden Anduin i Sagan om Ringen). Gör ett tappert försök till flugfiske på kvällen men det är svårt, floden är bred, strömmen hård och vattenföringen hög. Det blir ganska kyligt att stå utvadad med vatten till grenen en halvtimme utan vadarbyxor. Men det är vackert!

Måndag 17 januari
Ni får ursäkta om det blir mycket text i bloggen - men man kan bara inte låta bli att skriva ibland. Som nu t ex.
Väcker Marcus redan vid 7 (och det är tidigt det!) för vi skall ut på äventyr igen. Kl 8.30 kliver vi på en liten buss nere på stan som skall ta oss till Shotover River igen, denna gång för forsränning med Family Adventures. I reklambladet står det nåt i stil med "tala inte om detta för mamma" och efter en halvtimme börjar jag förstå varför. Vi åker upp på den sklingriga och milt sagt smala grusvägen Skippers Road, som går upp genom Skippers Canyon. Vägen är ibland två hjulspår på en smal klipphylla med 200 m stup nedåt på ena sidan och 100 m stup uppåt på andra sidan. Tro inte att det finns några räcken. Men chaffisen Cam är cool, han har kört vägen typ 700 ggr så han börjar bli van. Guiden Marshall berättar under tiden om hur vägen kom till - under guldgrävareran så klart - och lite roliga anekdoter därikring. På vägen får vi stanna och byta om på en camp vid en gammal hängbro, ett gammalt bungyjumpställe. Alla får våtdräkter, flytvästar och hjälmar. Tillsist kommer vi fram till starten. Den verkar bekant på något vis. När Marshall berättar att där borta stod ringvålnaderna och här stod Arwen med Frodo DÅ kommer jag på det, det är inspelningsplatsen där Frodo räddas undan Ringvålnaderna av alven Arwen, genom att en flodvåg spolade bort dom. Känns otroligt häftigt att vara där.

  200 m stup, inga racken har inte...  Kanns platsen igen fran nagon film???

Efter en kort introduktion så beger vi oss ned för floden i två gummibåtar. Vi är 10 vuxna och 8 barn. Sträckan äv väl vald för kategorin familj, snälla forsar i grad 1 och 2, men full tillräkliga för att det skall skumpa och stänka rejält omkring oss. Vi har vattekrig med den andra båten ibland, krockar med varandra och med klippor, är det lugnt får vi hoppa i floden och bada och det gör vi, både Marcus och jag. Stannar lite längre på ett ställe, där får vi klättra upp på en klippa och hoppa ned i en lugn pool. Dagen tävling är att göra det snyggaste magplasket.

 Marcus paddlar            Bomben!!!

  
Sen fortsätter färden på samma sätt, vi passerar gamla skrotade rester av guldgrävarutrustning hela tiden. En period bodde det så mycket som 4000 människor härikring, svårt att fatta då det är så oländig terräng. Passerar 120 m under hängbron och efter ett tag är vi framme vid målet. Det blir tävling mella båtarna sista biten och vi vinner med två längder då vi tjuvstartade.
Efter ombyte skall vi göra en sista sak och det är att slänga ned svarsin stor sten från hängbron. Det låter som explosioner när stenarna landar 120 m under oss. Sen blir det buss tillbaka samma nervpirrande väg. Vi har haft en jätterolig förmiddag som kan rekomenderas, trots vägen dit och hem samt att vi åter har spenderat ca 280 NZD (1500 spänn), men som sagt - smakar det så kostar det och det var det värt.

Maria och Malin har haft en lugn förmiddag, gått på stan och lekt i lekparker.
På em åker vi upp till en DOC-camp utanför stan vid Moke Lake, finner att detta är utan tvekan den vackraste DOC-campen hittills. En klarblå badsjö omgärdad av höga berg på upp till 1800 m höjd. Fåren betar på sluttningarna och de stora platta gräsfältet vid sjön är ett perfekt campingställe. Malin träffar en kompis, Lolivia från Alice Springs i Australien. Stjärnhimlen på kvällen är åter av vackraste sort, så som den skall upplevas. På en vacker plats ute i vildmarken.

   DOC-campen vid Moke Lake

Söndag 16 januari
Vill man ha roligt på Nya Zeeland finns det hur mycket som helst att göra - bara man är beredd att öppna plånboken. Dom vet att ta betalt för sig här!
På vägen mellan Arrowtown och Queenstown "råkade" vi köra förbi Shotover Jet, ett av orginalen vad gäller Jetboating här i landet. Shotover River är riktigt häftig, strömmen trycker fram mellan höga klippväggar och över breda grusfält. Marcus och jag tar tillfället i akt att hoppa på en tur (Bara 188 NZD, ca 1000 spänn). Vi får bland de roligaste och häftigaste 25 minutrarna hittills på resan! Vilken adrenalinkick att åka i upp emot 45-50 knop på 1-2 decimeter djupt vatten och ibland vara lika nära att smälla in i en bergvägg! Värt varenda cent!!!

Shotover Jet fran bron   Vem hittar mig och Marcus har?

Tar det sen lugnt på em, det är varmt idag i Queenstown. Tar gondolen upp på berget på kvällen, Maria och Malin skall gå på Maoridansuppvisning. De får se en välkomstceremoni, haka (krigsdans) och några andra danser. Marcus och jag följer med upp och åker LUGE, en slags blandning mellan rodel, pulka och gokart. Återigen en vansinnigt rolig lek, vi åker fem gånger. När Malin och Maria kommer ut från dansuppvisningen åker de också ett par gånger.
Kvällen avslutas med en god middag hemma i husbilen, alla är nöjda och belåtna med dagen.

Maria och Malin samt...   Marcus och jag aker LUGE   

Pa Maoridansen                    Queenstown fran gondolen

Lördag 15 januari
Blåsigt idag i fjällen. Efter lite lekparkslek (jodå det finns en här uppe med, på skolan med 8 elever!) åker vi söderut mot Arrowtown i närheten av Queenstown. Stannar på vägen och äter färsk glass, smarrigt! Arrowtown är en gammal guldgrävarstad, som bevarat mycket av stuket på hur staden såg ut för 150 år sedan. 1862 hittades guld här för första gången. Det finns ett museum, gamla byggnader utmed huvudgatan och en del bevarade gamla hus i The Chinese settlement, där inbjudna kinesiska guldgrävare bodde och verkade. De kom dit när den första rushen var över ca 1865 och var kvar i ca 20 år, en del blev kvar längre. Åt middag på pub/bar och tog sedan vägen förbi lekparken (dagens fjärde) innan hemgång till campingen. Hittade Arrowtown Montessori preschool på vägen faktiskt!

Arrowtown                      Kawaru Bridge fran 1880,

                                      ett av ursprungsstallena

                                      for Bungyjump

Fredag 14 januari
Vaknar till en klarblå himmel utan ett moln. Stanna först till i den lilla kyrkan Church of the Good Shepherd i Lake Tekapo. Den ligger på en liten udde vid sjön och är tillägnad alla pionjärer i detta landskap. Altartavlan är den vackraste man kan se – den blåa sjön med bergen i bakgrunden. En bild som förändras dag för dag med väder och årstidsväxlingar.

   Altartavlan

Kör vidare över högplatån mot Twizel och Lake Pukaki. När vi rundar en kulle breder sjön ut sig framför våra fötter och med det väldiga Mt Cooks snöklädda massiv i fjärran. Det är så nära himlen man kan komma på jorden tror jag! Vi stannar ett tag för att njuta av vyerna. Jag passar på att bada, det är kanske 12-13 grader i vattnet. Uppfriskande.

     Som en tavla!                Kallt...
Mt Cook Road som vi sedan kör på är nog en av de vackraste vägarna jag någonsin kört på. 3½ mil ut med sjön och sedan 2 mil utmed ett jättelikt deltalandskap, där Tasman River forsar fram. Sen är vi framme i Aoraki/ Mount Cook. Går ett varv på Turistcentret och ser på Sir Edmund Hillary-utställningen som finns där. Maria vill väldigt gärna åka på glaciärsafari, men det är väldigt dyrt så vi delar upp oss.  Malin vill inte ut på någon glaciärsjö så hon och jag tar husbilen upp till en parkering i närheten av glaciärsjön och går på äventyr själva. Träffar på en annan svensk familj med en liten 8-månaders kille.

Malin vid Tasman Lake    Mt Cook, 3754 moh

Maria och Marcus får en fantastisk fin eftermiddag på sjön och får lära sig allt om glaciärer. Tasman Glacier, som denna heter, är 27 km lång men krymper med 0,5% av sin volym varje år! Man ser tydligt att den varit flera hundra meter tjockare och flera km längre. Glaciären skapade sjön för bara 37 år sedan. På sjön flyter ett antal stora isberg, som beroende på vinden flyter omkring över sjön. Vi åker runt mellan isbergen och får se olika formationer och smaka på is som är mer än 300 år gammal.

Smakar pa 300 ar gammal is     Malin vid Hooker Valley

Stannar på DOC-campen White Horse Hill (det är det många som gör). Efter middag bestående av lambchops, färska majskolvar och pasta vill Marcus in till Turistcentrat och titta på när en av dagens guider skall spela så han och Maria knallar iväg de 2 km dit. Jag och Malin går åter på upptäcktsfärd i landskapet. Vi hittar ett monument över alla alpinister som omkommit i bergen här genom åren och en spännande hängbro över Hooker River. Vi har haft en otrolig tur med vädret, det är sällan det är så här klart och fint här uppe, men i morgon skall det bli sämre igen.

Torsdag 13 januari
Åker in till Christchurch och bunkrar mat. Rekordet slås – handlar för 230 dollar! Barnen får lite nya kläder på rean. Det är förvånansvärt lite skador man ser av jordskalven som varit de senaste månaderna. Har hört att en stor del av landets anläggningsfirmor finns här och jobbar. 20% av vatten & avloppsledningarna behöver bytas akut. Det ni där hemma på NOVA, det vore något att bita i.
Lämnar stan och åker sydväst ut över ett platt landskap. Ändlösa fält med gigantiska konstbevattningsaggregat, betande kor och får. Det är torrt, de flesta flodfåror vi kör över är uttorkade eller så rinner det en svag rännil i botten. Det är bara i de stor ”flätfloderna”  det rinner en del. Efter några timmar närmar vi oss sydalpernas östra utlöpare och vi börjar klättra uppåt i dalgångarna. Når tillslut fram till Lake Tekapo – en ljusblåturkosmjölkvit (?) sjö i skuggan av 1000-meterstoppar. Det är väldigt vackert! Tar in på campingen där för natten, passar på att tvätta upp lite smutstvätt. Stjärnhimlen här är otrolig, pga den höga höjden och den rena luften. Det ligger ett observatorium i närheten där man kan få guidning av stjärnhimlen. Vi nöjer oss med att konstatera att vi nu äntligen hittat Södra Korset, stjärnbilden som finns på NZ flagga (och Australiens, fast de har en femte stjärna med).

Onsdag 12 januari
Marcus och jag tog ett poolbad på morgonen med några grabbar från Auckland i Marcus ålder.
Vädret är lite sådär idag, perfekt för att transportera sig. Åker söderut på SH1, gör en avstickare ut till Gore Bay för lunch och lite lek på lekplatser vid stranden. På ett ställe hörs plötsligt säckpipemusik, det är en farbror som går på stranden och spelar.
Tar oss ändå inte så långt idag, stannar i Waikuku Beach strax norr om Christchurch. Har en lugn eftermiddag, det regnar så barnen leker inne större delen av tiden. Försöker mig på lite surffiske men det ger inget.

Tisdag 11 januari
På morgonpromenaden i Waipapa hittade Malin en död sälunge. Efter en del ”forskande” och undersökande kom barnen fram till att den döda sälen vi hittade igår var mamman. Då hade ungen ingen att få mat ifrån och så dog den. Men pappan var den sälen vi såg idag på en klippa bredvid stranden.
På vägen in till Kaikoura passerar vi Ohau Point, där fullkomligt kryllar det av sälar på klipporna. Vi ser säkert ett hundratal på några km körning, ibland bara tio meter nedanför vägen!

I Kaikoura – som betyder ”att äta hummer” (to eat crayfish) - söker vi upp valsafaristället (The whaleway station, next to the railwaystation…).  För det facila priset av ca 2000 kr (367 NZD) bokar vi in oss på en em-tur ut på havet. Det har varit lite grått och trist på förmiddagen men lagom till vår avfärd bryter solen igenom. Efter en kvart i 30 knop med ”Wawahia” når vi ut utanför kontinentalsockeln där det stupar lodrät ned mot over 1000 m djup.  Det dröjer inte länge innan ”there´s a blow!” hörs. Det är en gammal bekanting, 35-årige kaskelothanen Tiaki som är uppe och visar sig några minuter innan han försvinner med en stjärtvinkning. Han har varit "bofast" här sedan ca 20 år tillbaka.

Tiaki blaser                    Tiaki pa vag ned              Whale watching-bat

I dessa vatten finns det en population bofasta kaskeloter (bara hanar). Detta pga de speciella förhållandena med en djuphavsgrav så nära land, i vilken kallt, näringsrikt vatten från syd blandas med varmt vatten från norr. Detta skapar ett dukat bord för valar, delfiner och sjöfåglar i mängder. 70 % av alla världens havslevande sjöfåglar finns representerade här ikring.
”Jag visste inte att berg kunde växa ur molnen” – dagens kommentar av Malin. När vi letar runt efter nya valar ser vi in över land hur solen lyser på Kaikoura-halvön. Inåt land syns ett tjockt molntäcke men ovan molnen sticker ett par bergstoppar upp. Det ser verkligen ut som de växer ur molnen!

Albatross                        Bergen over molnen           Nojda valskadare

Strax därefter kommer Tiaki upp igen efter nästan en timmes dykning. Nu ligger han och ventilerar sig och smälter maten, innan han efter 10 min vänder upp stjärten och försvinner i djupet igen. En mäktig upplevelse att få se dessa jordens fjärde största nu levande djur på så nära håll. Man kan tro att det är en klippa som ligger där i vattnet!
Kvällsmaten intas på restaurang för första gången på 4 veckor(!). Vi är annars duktiga på att handla och laga maten själva, så att vi har råd att göra utflykter som den vi gjorde idag.

Måndag 10 januari
Vår tid på nordön är slut, dags att ta färjan till Picton. Vädret  är strålande, vinden har avtagit och solen strålar från en klarblå himmel. I diset i fjärran ser vi de snötäckta bergen på sydön torna upp sig. Överfarten tar ca 3 timmar (92 km), ser en albatross majestätiskt glidflyga över de långa dyningarna.

På väg in mot Picton    Cooks Strait                   Sydöns snöklädda toppar

Sydön är mycket torrare och ”gulare”, frodigheten från nordön saknas just här. En del tallskogar, annars gulnande gräsklädda kullar. Dalgångarna på vägen ned mot Blenheim är dock fyllda av vingårdar, rankorna står i snörräta, ändlösa rader på fälten. Vi stannar på vingården Mount Riley söder  om Blenheim och provar oss igenom deras sortiment.

Vinstockar i rader          Vinprovning

Färden går vidare mot Kaikoura, där vi skall skåda valar (förhoppningsvis). Vägen är mycket vacker, med det turkosa havet, de askgrå stränderna, bergen i det fjärran soldiset och som grädde på moset snöklädda toppar i inlandet. Stannar för en bensträckare på en strand bestående av gråsvart akvariegrus, sand och släta pebbles-stenar. Spelar varpa en stund med stenarna.

  Pebble Beach

Sen tar vi in på en liten ”crayfishcamping" - Waipapa - precis vid havet. I det närbelägna vattenfallet Ohau brukar ungarna till den nya zeeländska pälssälen vandra upp på vintern och leka i vattenfallet. Fick se en videosnutt på det hemma hos Sarah och det ser helt otroligt ut. En massa sälar som hoppar och plaskar i poolen nedanför fallet, bara för skoj skull. Nu ser man bara enstaka sälar på stranden. Den första vi ser är dock död. Men sen får vi se en som precis tar sig upp på land för att vila. Vi går närmare, men den bryr sig inte om oss. Till slut står vi fem meter ifrån den och den tittar knappt åt oss! Snacka om close encounter!

Slö säl                            Vassa klippor

Söndag 9 januari
Maria gör om min kvällspromenad men med joggingskorna på. Sen åker vi till Upper Hut och går på H2O Xtreme, ett badhus med roliga vattenrutschkanor, vågmaskiner mm. Fish´n´chips till lunch och sen lekar i en lekpark i Lower Hut, barnen åker modelljärnväg.

 DOC-campen i Rivendell    Modelljärnväg

Tillbaka hemma hos Sarah väntar en barbecue, Sarah har bjudit in vänner och grannar och vi får en trevlig kväll med dom. Barnen avslutar med vattenballongkrig.

Lördag 8 januari
Efter frukost åker vi upp till Waikanae, ca 45 min norr om Wellington och badar i floden Reikorangi. Det är ganska kyligt så vi blir inte långvariga. Stannar dock över lunch, pappa lagar pannkakor till 9 personer. Därefter tar vi farväl av Tengvallarna för ett tag. Vi skall åka upp till Kaitoke Regional Park och Pakuratahi Forks, i närheten av Upper Hutt. Namnen kanske inte säger så mycket men om jag säger Rivendell/Vattnadal kanske det går upp en lampa för flera. Det var här man byggde upp alvernas rike i Sagan om Ringen. Ute i Pukuratahi Rivers flodbädd byggde man upp kulisserna, mycket varsamt blad stenar och träd. Tre månader tog det.

Rivendell               Över floden          Upp mot djungelns tak

 
 Platsen är magiskt vacker! Vi vandrar ett stycke utmed flodbädden, vattennivån är låg. Vi får vada på några ställen innan vi kan ta oss upp på andra sidan. Går upp på en stig som leder över en hängbro över floden. Där tar en naturstig med infoskyltar vid, en lagom familjepromenad genom djungeln. Tittar på gigantiska träd, lianer, parasitträd och epifyter. Barnen tycker att det är spännande.
Ställer upp oss på den stora DOC-campen en km uppströms, här är mycket folk. Intressant att se kiwina på lördagspicnic, massor med grejor, gasgrillar, bord, stolar mm mm med sig. När de åker lämnar en del sitt avfall snyggt och prydligt i en hög efter sig i stället för att ta med skiten hem igen. Här finns inga soptunnor heller vilket är lite märkligt.
På kvällen går jag ensam stigen utmed floden och ravinen upp till Rivendell igen, vadar sen tillbaka i floden upp till campingplatsen. En riktigt häftig upplevelse.

Fredag 7 januari
Tog en fm-promenad med Ollie till en park i närheten. Barnen byggde fördämningar och lekte med lövbåtar i en bäck. På em åkte vi ned till stan igen och gick på Te Papa – museet. En enorm byggnad. Pga risken för jordbävning (det sker faktiskt en i veckan här, även om de är små) så vilar hela byggnaden på stora gummiklossar med bly-kärna, som skall fungera som vibrationsdämpare. Inne i museet finns det en massa utställningar, t ex om djuren i landet (häftigast är nog jättebläckfisken på 500 kg som ligger i ett formalinbad och blåvalsskelettet), om jordbävningar och jordskorpan (man får uppleva ett grad 5-skalv), maorikulturen har givetvis en egen avdelning, samt ett om greenstone, den gröna stenen man gör smycken av. Med mera, med mera, vi tillbringar utan svårighet tre timmar här. Hemma igen går Marcus, Hugo och jag iväg och spelar cricket, Marcus tycker att det är jättekul. Undrar just om mitt gamla slagträ finns kvar hemma i garaget på Torsö eller inte? Kvällen avslutas med grillmiddag och kurragömma-lek för barnen.

Flygfoto att gå på           Blåvalshjärta                  "uppstoppad" Jättebläckfisk

Te Papa                          Wellingtons hamn i blåsväder

Torsdag 6 januari
I dag skall vi till Wellington. Hade satt upp som mål att komma iväg tidigt – kl 9 – men det missade vi med en kvart. Sak samma, vi kom iväg i alla fall och passerade ganska snart Levin, där Marcus fick syn på en jättefin lekpark utmed vägen som vi INTE stannade vid och han blev så tjurig för det, så vi fick stanna lite senare och muta med glass.
Det är en intressant sak vi iakttagit här, och det är att alla stora huvudvägar går igenom samhällena och städerna, precis som det var i Sverige innan vi började bygga bort alla genomfarter och skapa förbifarter för 20-talet år sedan. Man har sin ”main streets” där alla affärer ligger och all trafik går utmed.  Dessutom finns det väldigt få städer och samhällen utmed kusten, där det finns uteserveringar och affärer utmed stränderna. Enda ställena vi sett hittills var i Paihia och i Taupo. I båda fallen går det dock en State Highway (läs Storgatan) mellan stranden och uteserveringarna.
Nåväl, vi kommer fram till Wellington vid 11-tiden som planerat i alla fall och åker direkt hem till Sarah, Isabella och Hugo Tengvall – Marcus och Malins sysslingar - i förorten Ngaio.  Pudeln Ollie och katten Simba hör också till familjen. Det har börjat mulna blåsa upp en del men vi åker ändå ned till centrum efter lunch och cyklar fyrhjulig tandemcykel på strandpromenaderna/kajerna. Wellington är en ganska utspridd stad med ca 500 000 inv. Den klänger sig fast på en förkastningsspricka med ganska mycket branta sluttningar och många bergstoppar. Centrum är väldigt modern med många höga byggnader i glas och betong, där ibland Nya Zeelands nationalmuseum ”Te Papa – our place”.  Självklar finns det en massa fina lekparker och vi besöker några innan vi åker hem. På kvällen kommer en avSarahs systrar med familj förbi och hälsar på. Vi kör en enkel middag i form av hämtpizza i magnumformat, till allas belåtenhet. Marcus och framför allt Malin är så glada över sina nya vänner. Malin blir så ompysslad av Isabella så och det trivs hon väldigt bra med. Marcus är förstås mest belåten med att det finns en gullig hund som han blivit kompis med.

Lördag den 1 januari 2011Nyårsaftonskvällen firades stillsamt tillsammans med familjen Hannaford från Melbourne. De har två killar – Noah och Will - i ungefär samma ålder som Marcus och Malin. Satt uppe och pratade och drack lite vin till klockan 23, barnen lekte för fullt tillsammans trots olika språk. Vid tolvslaget skålade vi i lite billigt mousserande vin innan vi gick till sängs. Några fyrverkerier var det inte tal om pga brandrisken.På förmiddagen på nyårsdagen gick vi en liten promenad upp genom fjällskogen tillsammans med våra nyfunna vänner innan vi tog farväl och begav oss väster ut mot The Forgotten World Highway. En slingrande, naturskön väg med ömsom gräsklädda kullar och djupa raviner täckta av tät skog. Genomsnittshastigheten på denna typen av vägar är ca 40-50 km/h så man får inte ha bråttom – och det har vi inte. Stannar ibland och ser på utsikten, broar över raviner eller som nu Moki Tunnel (även kallad Hobbit Hole) – en smal uthackad tunnel i lerberget där det känns som om backspeglarna skall skrapa i när som helst. Mnl längre än så åker vi inte på denna glömda väg utan vi tar av på en ännu mindre väg som leder till Mt Damper Falls. Går en kvarts promenad genom ett landskap som tagen ur en LAMBI-reklam, gröna kullar där det vimlar av får och lamm som fridfullt betar på sluttningarna. Sista biten går genom en mystisk ferntree-skog uppblandad med grova knotiga träd av annat slag. Helt plötsligt öppnar sig en mäktig ravin framför oss där den lilla bäcken störtar utför ett 74 m högt stup. Betagande vackert! Stannar på parkeringen på natten. Kvällsmaten var välkommen – raggmunkar med bacon och björnbärssylt (de har inga lingon här). Helt själva ute i nowhere, bara fåren som bräker ikapp ute i mörkret. Kvällen är stilla och klar, Orion hänger uppochned över oss. Stjärnhimlen här nere är fantastisk.

Maria och fam Hannaford    Mt Damper falls       Malin i en LAMBI-reklam   

Söndag-Måndag den 2-3 januari, New Plymouth Ivag mot new Plymouth och Taranaki-regionen. Hastighetsbegransningen ar ibland ganska generos, trots att vagen ar tre meter bred och nyrensad efter det senaste jordskredet..

Generos hastighetsbegransning        Utsikten fran campingen i New Plymouth

Enligt turistbroschyrerna som jag ihärdigt läser för att säkra att vi inte missar något sevärt ska är den här staden utsedd till Nya Zeelands bästa stad att bo i och jag förstår varför. En vacker strandpromenad går utmed hela staden och på var sin sida finns det riktigt fina surfbeacher. I bakgrunden tornar Mount Taranaki upp sig som något som hämtat från en sagobok. Ett högt vulkanberg på 2600 m med lite snö kvar på toppen. I staden finns en urfin park med små sjöar, vackra planteringar, lekparker (3 st) och ett zoo. Här spenderar vi nästan hela dagen och kvällen för under hela januari har de en ljusfestival i parken med levande musik, olika ljusinstallationer och uppträdanden som t ex en gorilla som svingar sig i träden. Klart uppskattat av barnen. Campingplatsen här är också helt enastående, havsutskikt åt tre håll och fin utsikt mot hamnen där de lägger ut fiskebåtar på löpande band.  Dagen efter hyr vi en liten ”tuk-tuk” och cyklar utmed strandpromenaden. En typisk turistfälla som såg till att Magnus blev tvungen att motionera lite. Utväxlingen var nog bara ett till ett så man fick trampa på ordenligt för att förflytta sig framåt. Efter det hittade vi en surfbar där alla bord bestod av gamla surfingbrädor. Här beställde vi glass och jag och barnen fick glassbägare som var i samma storlek som Smultronställets. Väderläget är strålande, sol och sol och lite vind så att det är behagligt varmt. På kvällen letar vi oss av misstag ned till en fin strand vid Opunakes båtklubb (i stället för till campingen). Får en vacker solnedgång i havet till dånet av bränningarna.

Tuk-Tuk, eller nat liknande...    Fyren pa Cape Egmont med Mt Taranaki i bakgrunden

Tisdag 4 Januari Vågorna slog in hela natten och barnen hade svårt att somna. Igår träffade vi Liz och Neil från Auckland och Magnus fick chansen att följa med dem ut och spela golf. Jag och barnen leker på stranden och barnen leker även en del i husbilen. Det går alldeles utmärkt att leka kurragömma, gömma gosedjur och att bygga kojor i bilen. /Maria

Så, nu har jag återtagit kontrollen över tangentbordet igen. Hade en fantastisk förmiddag på den lilla landsortsbanan Opunake GC. Banan var billig (10 NZD), kanske för att den har billig (ursäkta min vitsighet) arbetskraft i form av hundratals får (sheep – cheap) som betar allt utom på greener och tees. Följden blir att det ligger fårskit överallt, det finns inte en kvadratmeter fri från ”droppings”, men det går bra ändå! 7 över banans par på 18 hål, varav 1 över sista 9 hålen, inte illa för att ha vilat i tre månader och spela med lånade klubbor! Jag är helnöjd i alla fall, inramningen med Mt Taranaki i fonden och alla blommande Pohutukawa-träd var kanon! Jag säger inga namn med jag vet ett par som nog säkert skulle tycka det var toppen att ta en månad nästa vinter och åka hit bara för att spela golf, särskilt han som försöker bli pensionär så fort han kan. GÖR DET!

På em åker vi vidare söderut mot Hawera och Tawhiti museum. Där skulle morfar Bengt varit med, då hade han varit salig. Modellmakaren Nigel Ogle har byggt upp ett museum där man med hjälp av dockmodeller och miniatyrmodeller berättar om Nya Zeelands historia. Traders & Whalers berättar om hur valfångare och handelsmän med Sydney som bas kom för att utforska och exploatera landet i början av 1800-talet. Där finns också insamlat gammal jordbruksutrustning (bl a ett 50-tal traktorer från mellan år 1923 och 1960), separatorer, gräsklippare, verktyg, motorsågar, modelleksaker, mm mm mm. Påminner en del om Big Bengts samlingar på High Chaparall. Ett helt otroligt ställe! Fick dessutom följa med en farbror ut på en tågresa ut i bushen, där han berättade om hur man lade ut de första enkla järnvägarna i landet (innan det fanns vägar) för att kunna transportera ut timmer, kol, malm mm till kusten. Vi fick åka gratis – det var egentligen stängt - men vi hjälpte till at stänga utställningen så då fick vi åka med.

Patea Beach                    Smedjan pa museet         Nagra av alla traktorer

Efter mat och diesel-bunkring for vi ned till Patea till en lite camping bakom de svarta lavasanddynerna. Patea är nog mest känt annars för att PGA-proffset och US Open-vinnaren Michael Campbell startade sin golfkarriär på banan här. På kvällen tog vi en promenad på stranden tillsammans med Carolyn och Mark från British Columbia i Canada, som hade platsen bredvid oss. De var här själva, hade inte lyckats lura med sig sina tonårsbarn, men nästa gång är jag övertygad om att de följer med! 2-3 m höga surfvågor dånade in mot stranden och det gamla vraket efter ångaren Waitangi, som spolades upp här för sin sista vila 1923. Barnen sprang upp och ned i svallet som sköljde upp mot oss och hade jättekul.

Onsdag 5 januari Fy, nu är vi halvvägs genom vår NZ-vistelse redan. Tiden rusar iväg när man har roligt. Idag har vi börjat med att ta oss ned till staden Wanganui, där vi i broschyrer sett att det har en lekpark med dinosaurierutschkana i. Och vilken lekpark sen – stor som två-tre fotbollsplaner, minst! Alla möjliga roliga figurer och ställningar att klättra, gunga, åka och svinga sig i!

Em tillbringas i bilen igen pa vag mot Wellington-omradet. Stannar i Himatangi Beach for att bada. Det slutar med att vi blir kvar over natten, i morgon blir det Wellington.

Nyårsafton kl 17.00

Gott Nytt År på er allihop därhemma!!!

Måste börja med att tacka alla som varit inne och kommenterat på bloggen. TACK TACK TACK! Vi är så glada över att slippa kylan och snöeländet ni har där hemma!!!
I dag hade man lovat mulet och ev regn, men de enda moln vi sett är långt borta i horisonen. Strålande solsken och 25 grader varmt! Åkte upp till Whakapapa Ski Area och tog sittliften upp till ca 2000m höjd. Där vandrade vi uppåt en bit på Knoll Ridge, bland stupande raviner och lavablock. Man kan inte förstå att det går att göra pister pa vintern här i denna ogästvänliga terräng, men liftkillen sa att när det kommer 2-3 m snö över alltihop så då är det inga problem!  Följde små bäckar med smältvatten, hittade snöfält där vi kunde åka kana. Härligt att få lite snökänning såhär på nyårsafton.  Utsikten är vidunderlig, man ser ända bort till Mt.Taranaki (Mt. Egmont) som ligger ute vid kusten i sydväst. Vid lunchen på restaurangen hände DET - Marcus tappade sin första tand! Därmen vann han vadet - han och jag hade slagit vad om han skulle tappa den innan tolvslaget eller inte!
Nu har vi checkat in på campingen Whakapapa Holiday Camp vid foten av berget, här skall vi fira nyåret. Får se om det är någon som orkar vara vaken till tolvslaget efter dagens bravader.

Han med gluggen        Tjohooooo!!!!                Mt. Ngauruhoe

Harlig utsikt                  Forsta snon sedan Arlanda   Pa vag upp

Torsdag 30/12
Klockan ringer vid 5, en macka i näven och iväg till alven. Fåglarna väsnas i snår och träd, solen börjar sakta stiga i horisonten och jag är alldeles själv vid älven. Flödet är mindre idag, men vattnet är kallare och klarare (det kommer en del smältvatten uppifrån vulkanerna ned hit) så det går inte att stå utvadad så länge idag. Det blir bara en timme innan mina frusna fotter sager ifran och jag ger mig.

Jag fiskar vid oringcentrat                     Tongariro River i skymning

Efter frukost åker vi till National Trout Center en bit uppströms. Maria och barnen vandrar runt och får lära sig alltom öringuppfödning och hur de lever. Jag fiskar vidare uppströms centret några timmar. Allt är perfekt, vackrare ställe att fiska på finns nästan inte. Problemet är bara att fisken lyser med sin frånvaro. Men jag fick en härlig dag vid ett fantastiskt vatten.
På em. tar vi oss upp mot världsarvet Tongariro National Park och Mt.  Ruapehu – den senare snöklädd även nu på sommaren. Ruapehu är känd för att vara en aktiv vulkan, ett av NZ största skidområden samt att det stått modell, det var nämligen här Frodo och Sam klättrade upp för att förgöra Härskarringen i elden på Mt Doom – Domedagsberget.
Sittliften upp mot de övre delarna i Whakapapa Ski Area är tyvärr stängt för dagen när vi kommer upp, men vi hoppas på bra väder i morgon i stället och att det är öppet då. Ställer oss på en fin liten DOC-camp nedanför berget vid den vackra lilla Mangahuia Stream med kallt, klart fjällvatten.

Mangahuia Stream          Varningsskylt vid Mt Ruapehu

Onsdag 29/12
Vaknar till ett strålande väder.  Solen skiner från en klarblå himmel och det verkar bli drygt 25 grader idag. Sitter på en bänk framför husbilen och äter frukost, samtidigt som dagens första fyra fallskärmshoppare singlar ned på andra sidan sjön. Sen åker vi för att boka in oss på en Maoridansvisning med Hangi – typiskt nog hade de haft en kvällen innan och skulle inte ha någon mer på ett tag. Sa det far bli vid ett annat tillfalle.

Spenderade några sköna timmar på en badanläggning med varma sköna pooler och vattenrutschkanor. Innan vi sen for vidare söderut handlade vi lite i Taupo (ullsockor till Malin, flugspö och fiskekort till pappa). Sen körde vi den vackra vägen ned mot Turangi i södra änden av sjön där den berömda Tongariro River mynnar uti Lake Taupo. Efter middag leker Maria och barnen i en lekpark i närheten av campingen, medan jag plockar fram flugfiskegrejorna och ger mig iväg till älven. Vattnet är grumligt efter gårdagens regn, så det blir inget vidare fiske. Men det är en fantastisk kväll, inramningen runt älven är ”scenic”! Står utvadad med vatten över knäna i ca 30 min i sträck, sen börjar det bli lite kallt. Vadar nämligen i shorts och sandaler och vattnet är kanske 14-15 grader.  Efter några timmar är det för mörkt för att se så då får det bli hemgång.

Huka Falls             Bungyjump over Waitangi River    Maria i rutschkanan

Tisdag 28/12
Skruttväder med regn och blåst, men ändå varmt. Shoppade lite i Rotorua på fm. Åkte söderut mot Lake Taupo. Det är skapligt vindfång i en sådan här bil, kränger och far över hela vägen känns det som. I Taupo besöker vi turistinfon innan vi tar in på camping strax utanför stan, med utsikt över sjön. Går en promenad på kvällen.
Lake Taupo är vida känt för sitt öringfiske, varannan husvagn på campingen har en egen trollingbåt med sig. Floder och strömmar runt sjön är världsberömda. Andra äventyr man kan göra runt sjön är fallskärmshoppning, jetboat, white water rafting, skärmflygning och bungyjump.

Måndag 27/12
I dag har vi lekt grisar och badat gyttjebad. Var i Hells Gate i Waiora, ett område som gör skäl för namnet. Först vandrar vi runt i området och tittar på alla pooler med kokande vatten och lera. Det bubblar, fräser och ryker överallt. Temperaturen i vissa pooler kan bli så hög som 122 grader, pga att vattnet/leran innehåller mineraler som t ex grafit. Det stinker svavelväte! Här finns ett vattenfall med 38-gradigt vatten. Maorierna kokade mat i vissa pooler, det tar ca 2 timmar att koka en hel gris.
Efter rundvandringen får vi göra egna ”wooden carvings”, Marcus gör en Mango Pare (styrka) och Malin fick en Panga (Lojalitet)av pappa.
Lunch intas i husbilen och sen är det dags för Mud Spa. Vi börjar med att bada i lervatten, tar upp lera från botten och smörjer in oss. Efter 20 minuter duschar vi kallt innan det är dags för svavelbad. Där sitter vi i 20-30 minuter i svavelhaltigt vatten. Det svider ganska bra i ögonen efteråt. Iste så konstigt då vattenångan tom fräter på betongen i poolen. Sen har vi hy len som en babyrumpa.

Clayboys                         Mango Pare=Styrka        Vad det stinker!!!

På hemväg till campingen stannar vi på en Outdoor-butik och kollar, men det är väldigt dyrt så det enda vi köper är lite fiskeprylar.
Det är generellt så att allt är mycket dyrare än vad vi förväntat oss innan. Maten är ibland billigare och ibland dyrare, men det går nog på ett ut med den svenska prisnivån. Big Mac-indexet vi kollade innan vi åkte gäller nog bara just Big Mac – och bränsle. Diesel kostar ca 1,34 NZD, ca 7,50 SEK. Bensin kostar typ 10,50 - 11 kr. Campingarna kostar mellan 250 – 350 kr/natt. Vi bor på camping mycket mer än vad vi räknat med, det är inte så lätta att freedom-campa som vi trodde. Hoppas på att ta igen lite på sydön. Sen kostar ju alla aktiviteter väldigt mycket. Mud Spa och inträde idag kostade t ex 215 NZD, Black Labyrinth i Waitomo kostade 115 NZD/pers. Båtutflykten i Bay of Islands kostade ca 1200-1500 kr. Tänkte ev. gå på en Maorishow en kväll med mat, traditionell dans, geyservisning mm och det kostar i så fall 300-350 NZD. Så kulorna rullar…

Juldagen
På förmiddagen återvände vi till Ruakuri Cave där Maria och jag var dagen innan i underjorden. Gjorde en minigrottexpedition med barnen och i pannlampornas sken var det ganska spännande tyckte dom. Sedan gick vi en oerhört vacker skogspromenad, där stigen ibland gick in i naturliga tunnlar i berget och runt stora träd. Älven/strömmen nedanför forsade in och ut genom tunnlar. Liansnår spärrade vägen ibland.

Grottan vi utforskade      Tarzan i lianen!      Fantastisk skog

Stigen genom en tunnel

Sedan fortsatte vi till Rotorua – centrumet för mycket termisk aktivitet på nordön. Det luktar mycket svavelväte här. Malin frågade helt plötsligt ”Mamma – hur gör man disktrasor?”. På något sätt - som vi inte vet hur eller när – har hon känt att det luktar såhär hemma i Norrköping ibland och fått reda på att det beror på att man tillverkar Wettex-dukar, och då luktar det precis så här.
I Rotorua är det i princip öde (det är ju juldagen) förutom i parkerna där folk samlas och har picnic och leker. Återigen hittar vi två jättefina lekparker (de är bra på lekparker här!), den ena i Kuirau Park, där det bubblar och ryker ur hål i marken lite var stans. Den andra lekparken ligger nere vid strandpromenaden och Village Green och där slår vi ihjäl en timme utan problem. Sen åker vi till Ngongotaha strax norr om stan och till Waiteti Trout Stream Holiday Park, som ligger utmed en liten fin öringström. Kan inte låta bli att hyra ett flugspö och ge mig ut. Vid skymningen står jag vid strömmen mellan de fina villorna och har adrenalin upp till hårfästet efter flera missade fiskar. När det är så mörkt att jag knappt kan byta fluga och nästan ger upp lyckas jag äntligen kroka en kilosfisk på en torrfluga. En vacker regnbåge som får följa med hem, jag måste ju visa att jag faktiskt kan få fisk ibland! Lyckan är total!

Pappa lycklig                  Svart svan pa Lake Rotorua

Annandagen
Trots den sena kvällen innan, vaknar jag vid halv sex och minns att campingvärden sa att det är bra fiske vid denna tiden på morgonen. Så jag smyger ut en timme och testar men utan resultat. Det är ganska kyligt här i inlandet på morgnar och kvällar, så efter ett tag tar jag plats i sängvärmen igen.
Dagen spenderas i Rotorua igen, det är Annadagsmarknad i hamnparken med tivoli, behöver jag säga något mer…

    
På em. åker vi upp till The Blue Lake strax utanför stan. Märkligt – sjön är kanske en km i diameter och 417 m djup! Grannsjön Green Lake är ca 4 ggr större men ”bara” 317 m djup. Trodde att vi skulle kunna campa på en DOC-camp här vid Lake Okareka (355m djup) men tji fick vi. Trots att den stod med i boken och att dom tipsat om den på turistbyrån så var den stäng för camping! Snopet! Så det var bara att åka tillbaka till stan igen. Tog in på en KIWI-camp i stället som var riktigt bra, med egna hot mineral pools.

Julafton 24/12 kl. 21.50
Malin har skrikit i smärtor nästan hela natten, så klockan sex på morgonen tog jag med henne och Marcus in till den lilla staden Te Kuiti 1,5 mil här ifrån där närmsta sjukhus ligger. Fick sitta och vänta till 8.30 innan läkaren kom - dubbelsidig öroninflammation. Dessutom har Marcus också tendenser till inflammation i ena örat, så båda har fått utskrivet antibiotika (Marcus väntar vi dock med ett tag). Som sagt - ingen ände på eländet! Under tiden har Maria bokstavligen gått under jorden i Blackwaterrafting-äventyret "Black Labyrinth". Här i trakten finns enorma grottsystem i kullarna med massor av spännande äventyr att genomföra. Efter tre timmar är det avlösning och dags för mig. Lite spak efter natten och morgonen, men man piggnar snart till i det 12-gradiga vattnet. Alla har varsin bilring att flyta på. I taket på grottorna och gångarna glittrar det av tusentals lysmaskar, det är som att ligga och titta upp på en natthimmel - otroligt vackert.
På em har Malin piggnat till ordentligt och leker igen för fullt. Marcus och Maria tar en egen tur och tittar på lysmaskar i en grotta nära campingen. Sen är det dags att klä ”granen”, en liten enbuske vi knyckte i ett snår i närheten av Cape Reinga häromdagen. Pyntet består av snäckskal uppträdda på fiskelina och teckningar av Malin. Räven raskar över isen och andra danser kring granen avverkas innan den lite enklare julmiddagen. Lax, köttbullar, ägg, skinka, prinskorv (typ..) och potatis.  Innan julklappsutdelningen tar vi ett dopp i poolen på campingen, det är ju inte var dag man har midsommar på julafton!  

   
God Jul på er alla där hemma!!!
 
Torsdag 23/12
Jack, Andrew och Annie tig med oss på en rundtur i Auckland. Besökte tre olika gamla vulkaner, numera slocknade och fantastiskt fina utsiktsplatser. Först One Tree Hill (eller No Tree Hill, trädet är nedsågat numera), sedan Mount Eden och efter lunch  Mount Victoria i Devonport. Fantastisk utsikt över Auckland från alla tre. Jack var en utomordentlig guide och vägvisare genom centrala Aucklands virrvarr av vägar.  
Tog farväl av familjen Zhang/Hu (tack för gästfriheten, hoppas vi får bjuda igen om ni kommer till Sverige någon gång).  Satte kurs mot Waitomo Coves, där vi skall utforska grottor och fira jul. Sista biten känns det som att vi är på väg genom "Fylke" i Sagan om ringen, man förväntar sig att Frodo och Sam skall hoppa fram i landsvägskanten när som helst. Nu hoppas vi bara att vi slipper åka till sjukhuset på julafton, Malin verkar ha öroninflammation (ingen ände på eländet!)
 
Onsdag 22/12
Fick kontakt med familjen Zhang/Hu igen. Åkte via Whangarei (åt lunch vid vackra Whangarei Falls)  

till Aucklandsförorten Pakuranga där det bor. Familjen består av Jack, Cathy, Andrew och Annie. De har en otroligt vacker trädgård, full av prunkande växter, fruktträd och fiskdammar. Blev bjudna på en riktig kinesisk middag med sex olika rätter. Fantastiskt gott! Malin kunde inte få nog av "Duck Beijing".
 
Tisdag 21/12
Äntligen bra väder!  Vidare norrut mot Cape Reinga . På vägen stannade vi vid Te Paki, där det finns jättelika sanddyner. Vad gör man på dom? Jo, åker sandboard! Vansinnigt roligt, en riktig adrenalinkick! Barnen åkte pulka. Därefter åkte vi till Cape Reinga, den nordligaste fyren i Nya Zeeland. Här möter Tasmanska Havet och Södra stilla havet på ett skummande rev.

Cape Reinga, haven mots i bakgrunden  

En speciell plats för maorierna. Efter döden påbörjar här själen sin vandring ned till underjorden och hemlandet Hawaki, längs rötterna på ett ensamt  Pohutukawa-träd, som klänger sig fast vid en klippa.
På kvällen tänkte vi campa på en camping i Wapapakauri Beach invid Ninety Mile Beach, men det var så hutlöst dyrt att vi stack iväg och hittade en liten park vid Lake Ngatu där vi freedomcampade.
 
 
Måndag 20/12, Rarawa Beach
Grämer oss lite att vi inte bokade om turen vi gjorde i går, för idag var det lugnare men dimmigt. Bunkrade mat i Paihia innan vi åkte till Waitangi Treaty Grounds. Alltid lite mäktigt och andäktigt att beträda historiska platser som denna. Gick runt på området och tittade bl a på den 35 meter långa Ngatokimatawhaorua, en waka – krigskanot, som byggdes till hundraårsjubileet 1940. Den är gjord av tre jättelika Kauri-stockar, den största tre meter i diameter. Beundrade träsniderierna i Te Whare Runanga, maorierna möteshus samt The Treaty House, det brittiska residenshuset från 1833-34.

Kauritradrot                  Tva WAKAs i Waitangi

Efter lunch i Paihia drog vi vidare norrut vi Kaitaia och hamnade på en DOC –camp (Department of Conservation). De har små enkla naturcampingar lite var stans till en billig penning. Här ligger man skyddad i strand skogen bakom en fantastisk, öde sandstrand. Sanden är som rågsikt, ljust gråvit och väldigt finkornig. Otroligt vacker! Träffade på de första svenskarna på resan (förutom kalmarit-nyazeeländaren på HotWaterBeach), tre tjejer från Södertälje. Ett hollandskt par som ligger här hittade en utmattad liten pingvin på stranden som de försökte hjälpa. Tydligen ganska vanligt att de "strandar" då och då och dör av sjukdomar och annat. Marcus har fått tillbaka den envisa hostan.

  M4 pa Rarawa Beach "ragsiktssand"