Måndag 31 januari
Sista dagen! Känns lite tomt och ledsamt men samtidigt skönt att komma vidare. Dagen ägnas åt städning och packning. Herregud!!! När vi åkte hit hade vi ca 80 kg totalt, nu har vi 75 kg utan handbagaget - hur är det möjligt!!! Kan det bero på de 5 yogurtburkarna med snäckor och stenar? Eller kassen med broschyrer? Jaja, hoppas vi inte åker dit på övervikt på någon väska, det är på håret med tre av dom. Barnen är jätteduktiga och leker själva så vi får ha vår resefeber i fred. Efter lunch tar vi dock en paus och spelar lite minigolf.  

Åker och fyller upp tanken en sista gång på väg till sista campingen. Vi hade kalkylerat med att köra 600 mil. Det har hittills blivit 580 mil körda (och 780 liter diesel tankat) - inte illa kalkylerat. Sista campingen har lyckat dubbelboka oss så vi får stå gratis på en p-plats på området. Tar en sista sväng till ett stort friluftsområde i närheten (med lekparker) innan middagen, som givetvis består av lamm. I morgon blir det tidig väckning, kl 8 skall vi lämna vår stora lilla "Hoppetossa" för gott.

  Sista middagen!

Söndag 30 januari
Åker in till centrum och parkerar i närheten av Botaniska trädgården. Börjar med att gå ned till båtskjulen vid Avon. Först tänkte vi åka "punt boat", dvs en båt som stakas fram av en kille i aktern, men det var fullbokat så vi hyrde trampbåtar i stället som vi paddlade omkring på ån med en stund.

  Punt Boat              Malin och Maria            Gammal turistsparvagn

 Chch. Cathedral     Byggnad skadad i senaste jordskalven

Sen satte vi oss vid Påfågelfontänen och tittade på ett Busker-uppträdande. Går sedan runt på stan några timmar och tittar på lite uppträdanden, shoppar i marknadsstånd. Malin och jag åker en spårvagnstur och går på Canterbury Museum, Marcus och Maria åker en rundtur i Botaniska Trädgården.
Åker sen till en camping nordost om stan vid havet, får ett fin kvällpromenad till stranden och ett absolut sista dopp i Stilla Havet.

Lördag 29 januari
Denna dag tillägnas nästan helt Willowbank Wildlife Reserve. Det är en park norr om staden där man har en massa djur, både typiska för NZ och andra. Roligast att se var nog de stora ålarna (den största väger 15 kg, tjock som min overarm!), Wallabyerna och - efter 7 veckors väntan - kiwifåglar! I ett "nocturnal house" (natthus) har de tre honor av sorten North Island Brown, två är lite skygga men den tredje är pigg och vaken och letar mask i jorden. Faschinerande djur!

Almatning                      Uppstoppad KIWI          Wallaby med unge

På eftermiddagen tar vi det lugnt ett tag och tvättar lite. Sen tar vi bussen in till centrum, där det pågår en veckolång Busker Festival. Överallt ser man folksamlingar som tittar på gatuuppträdanden, många akrobatiska och musikaliska inslag. Vi går runt ett tag på Cathedral Square - som är själva centum av staden. Ser len del skalvskadade byggnader, runt 30000 skorstenar skall ha forstorts i staden. Sen blir vi upphämtade av en ny buss som tar oss ut till Willowbanks igen för Maoriafton - Ko Tane. Vi blir guidade genom en Maoriby och får genomgå det "komplicerade" mötet, hälsandet och accepterandet av en maoristam. Därefter vidtar en dans- och sångföreställning där vi själva på vara med och lära oss en HAKA och en POI.

Haka!                           Poi dance            

Efter framträdandet får vi middag i restaurangen. Kvällen avslutas med en guidad visning av en del av djuren, bl  a kiwifåglarna och de kloka och roliga Keorna. En av dem har lärt sig att "hålla näbben" (hold your beak) för att få honung.  
Trötta och nöjda kommer vi hem till campingen igen vid 22-tiden.

Fredag 28 januari
Efter frukostbestyren på farmen åker vi mot Christchurch, en resa på ca 25-30 mil. Stannar för lunch, bad (sista i Stilla Havet?) och lek i Timaru. Hittar även förbi St Andrews GC, den är inte så dyr som man kan tro, eller har jag hamnat fel?  

 
Anländer till Christchurch vid 18-tiden. Vet inte om det beror på alla jordskalv men det byggs och grejas överallt. Tar in på en liten camping i östra delen av staden, där vi träffar en fransk familj som är ute på en 8-månadersresa (!) i NZ och sydostasien.  

Torsdag 27 januari
Morgonen börjar med "Ha den äran idag" och "Ekorrn satt i granen" (en Rothmansk födelsedagstradition) för Malin som fyllde fem år idag. Frukost på sängen och paketöppning, bl a får hon ett "presentkort" innehållande besök i Maoriby, dansuppvisning, maorimiddag och kiwifågelvisning när vi kommer till Christchurch. Därefter ropar Bella utifrån hagen och vill ha mjölk.

   Paketoppning                  Tartdax

Värdparet på Glenmac skall fara bort över natten så vi blir lite djurvakter. De sju hundarna och den gamla katten klarar sig själva i sina kojor men Bella skall ha mat och de två grisarna skall också gödas. Som tack för det får vi stå gratis en natt samt låna Quadbiken (fyrhjulingen) hur mycket vi vill. Vädret är strålande så vi packar en ryggsäck och ger oss iväg över fälten upp mot den vackra dalgången där den lilla floden rinner fram. Stannar efter ett tag och fikar, jag tar ett uppfriskande dopp i det kalla vattnet.  

Bad i backe            Pa ATV-utflykt i bland bergen

Hemma på farmen igen tar vi det sen bara lugnt hela eftermiddagen. Äter födelsedagstårta, leker med barnen och slappar, kör lite fyrhjuling. Hittar ned till den lilla floden/strömmen på ett annat ställe där det är perfekt att bada, så vi tar ett eftermiddagsdopp där. Det är beordrat pannkakor till kvällsmat, sen dröjer det inte länge innan dagens huvudperson slocknar, nöjd och glad.
 
Onsdag 26 januari
Förmiddagen spenderas på badhuset i Oamaru. Därefter beger vi oss lite åt nordväst då vi skall besöka The Vanished World i Duntroon, en utställning om fossiler och geologin i område. Där beskådar vi fossil från utdöda delfiner, pingviner, valar mm och barnen får själva borsta och skrapa fram egna fynd i kalksten. Trakten består till stor del av kalkstensberggrund, som på sina ställen vittrat till fantastiska formationer. Vi besöker Elephant Rock, där stora stenskulpturer formats av väder och vind. Plötsligt klingar skånska röster över nejden. Det är familjen Rick från Lundatrakten, och de har två flickor i samma ålder som Malin och Marcus så det blir en rolig timme för dem tillsammans bland klippblocken.

    Lammmatning, klippklattring vid Elephant Rocks och ett fossil av en hajtandad delfin

Dagens camping är ett sk. farmstay (bo på lantgård). Fårfarmen heter Glenmac och ligger alldeles för sig själv vid foten av St. Marys Range. Här har de ca 2000 får, några kor och hästar, ett par grisar och ett knippe hundar som skäller i ett. Barnen får hjälpa till att mata lammet Bella - som blivit bortstött av sin mor - med nappflaska och det var skoj. Solnedgången över bergen och Waitaki-dalgången är fantastiskt vacker.

Tisdag 25 januari
Börjar dagen med en liten expedition i dalgången. 15 min promenad från campen finns det några grottor inne i djungeln. Utmed stigen hittar vi på ett ställe ett 10-tal olika ormbunksarter, från den stora trädvarianten Silver Fern till små markväxande varianter.

Malin bland ormbunkarna   Tarzan!!!               Lite kelp som drivit iland

Sen bär det av till de märkliga Mouraki-boulders. På en sandstrand ligger det ett 50-tal stora klotrunda stenblock, upp till ett par meter i diameter. De bildades på havsbotten för många miljoner år sedan på ungefär samma sätt som pärlor bildas i musslor. Kalkstensavlagringar runt en hård kärna. En del har spruckit upp som kläckta ägg. Väldigt märkligt!

Drar sedan vidare till Oamaru, en stad känd för sina många gamla bevarade byggnader i viktoriansk stil. Allt ifrån kyrkan, rådhus och bankbyggnader till ull- och spannmålslagren är byggda på samma fina sätt i del lättbearbetade, benvita Oamaru-kalkstenen.

   Gammalt hotell i Oamaru

Måndag 24 januari
Fint väder, vinden har lugnat ned sig så idag blev det en förmiddagsrunda på golfbanan. En bedagad gamma skönhet som sett bättre dagar med den är helt ok. Resultatet däremot inget att skriva hem om. Under tiden har MAria och barnen slagit ihjäl tiden på diverse lekplatser och på beachen.

 St. Kilda Beach i Dunedin   Lawyers Head                 Cadburys

Eftermiddagen går i brunt och sött - Cadburys Chokladfabrik! Vi går på fabriksrundtur och får veta att man dagligen hanterar bl a 200 000 liter (!) mjölk. Är man med på noterna och svarar rätt på guidens frågor får man chokladbitar som belöning, så på slutet har man en liten påse med smakprover. Då får vi även se ett chokladvattenfall. Ett ton flytande choklad som faller 13 m ned i en stor tratt - bara för skoj skull. Vi får även smaka på flytande choklad - sött och gott.
Efter en kort rundvandring inne i centrala Dunedin runt The Octagon beger vi oss en timme norr ut. Maria har återigen snokat rätt på en liten DOC-camp vid Trotters Gorge. En liten gräsplätt vid en ström inklämp mellan häftiga kalkstensberg. Väldigt fint.

Söndag 23 januari
Tänkte gå upp tidigt idag och spela Chisholm Park GC som ligger granne med campingen, men regnet och blåsten håller mig kvar i kojen i stället. Tar sovmorgon allihop innan vi beger oss ut till The Westpac Aquarium, en marin forskningsstation på Otago Peninsula där vi får bekanta oss med livet under ytan. Efter lunch åker vi ut till Taiaroa Head, där det finns en koloni kungsalbatrosser och Royal Albatross Center, där det går guidade visningar till kolonin samt finns utställningar om dessa majestätiska fåglar. En Fiskmås bredvid en Albatross är som att jämföra en liten Cessna med en Jumbojet. Måsarna har stora problem att hålla sig uppe i vinden, albatrosserna bara glider omkring på sina långa, smala vingar till synes obehindrat.

 Aquariummet                   Albatross over Taiaroa Head

Ung pingvin          Guogda pingviner

Efter detta besöker vi ett privat center där man jobbar för att bevara den gulögda pingvinen, som häckar på stränderna här. Det finns bara omkring 5000 kvar av denna skygga art tror man. Vi får gå ned i gångar likt skyttegravar som grävts i sanddynerna bakom stranden, och i från små gömslen ser vi flera ungar, ca 12 v gamla. Dessa pingviner är mycket skygga så vi måste vara väldigt tysta och försiktiga.
Efter kvällsmaten tar vi en kort sväng ned på stranden St Kilda Beach nedanför campingen. Sanden är silkeslen kvartssand men den kalla vinden och det kalla vattnet inbjuder inte till bad ikväll.

Lördag 22 januari
Transportdag, skall ta oss ca 30 mil sydost mot Dunedin. På vägen stannade vi i sen lilla staden Gore (ligger innan Clinton faktiskt, därikring bara Bush). I Gore var vi på ett museum om hembränning, eller Hokonui Moonshine som det hette här. De hade även en massa gamla fiskegrejor på museet, det var intressant att kolla på.

Pistsalarnas sommarviste    Typisk "Storgata", i Clinton

  Bildtext erfordras ej... 

 
Vid kusten var det blåsigt värre, frisk NO vind. Stora dyningar rullar in från Stilla Havet. Vid Black Point hittar vi vart pistsälarna (= snowboardåkarna) håller till på sommaren. De flockas i kolonier på södra halvklotet i dyningarna, liggandes på stora vita brädor.
På campinglekplatsen i Dunedin hör Marcus plötsligt ett bekant tungomål - svenska barn.  Det är fam. Larsson från Borås. Första svenska barnfamiljen vi träffar på på sex veckor! Barnen leker hela kvällen till kl 11, vi vuxna sitter och pratar resmål mm och har det trevligt värre.

Fredag 21 januari
10 dagar kvar på NZ - usch vad tiden går fort!
Gick en förmiddagspromenad utmed Eglinton River, barnen var snart inne i ett BARDA-rollspel, skogen är verkligen en sådan som inbjuder till det - gamla mossiga träd, ormbunkar att gömma sig under och floden som porlar vid sidanom.
Transporterade oss sedan ned till Te Anau, där Malin och jag åkte på en båttur till en grotta och tittade på lysmaskar, spännande och lite kusligt i mörkret tyckte Malin. Maria och Marcus gjorde "stan", spelade minigolf och handlade fördelsedagspresenter. Kvällen lugn, barnen lekte på campingens lekplats.

Torsdag 20 Januari
Åker mot Milford Sound. Vägen är vidunderligt vacker. Det känns stundtals som man kör bil i en urskogstunnel. Skogen klättrar ibland nästan lodrät upp för fjällväggarna. Ibland blir det ras, vi ser färska spår efter vårens rensningar, stora brötar med sten, jord och trädstockar vid sidan av vägen. Åker genom Homer Tunnel, en 1,2 km lång tunnel genom berget för att komma ut i dalen som slutar vid Milford Sound. Glasklara fjällforsar kastar sig ned genom dalen. Vi stannar vid The Chasm, där vattnet genom årtusendena format berget i spektakulära hål och rännor. Marcus säger att " vattnet har ristat sina initialer i bergen" - en bra liknelse! Ett ställe som måste upplevas, det går inte att återskapa på bild! men vi bär med det i våra hjärtan!

 The Chasm                    Mitre Peak, 1682 möh   Vattenfall

Vädret är fantastiskt för att vara här ute, där det kan regna upp emot 7 meter per år! Sandflugorna är också fantastiskt - många! Milford sound är rankat som nummer 1 i AAs ranking " 101 Must Do For Kiwis". Går om bord på Lady of the Sounds som tar oss med ut på en 3 timmar lång rundtur ut till havet och tillbaka. Höga vattenfall kastar sig ut för lodräta klippväggar, regnskogen klättrar ända ned till vattenlinjen, treeslides (trädskred) syns lite här och var. Det ståtliga berget Mitre Peak (1682 m) reser sig ur fjorden. Fjorden är ca 1-2 km bred och som djupast nästan 400 m, genomsnittsdjupet är ca 200-250 m. Högsa vattenfallet är Bowen Falls, 160 m högt. Båten sticker även in fören under ett 120 m högt fall, där några japaner testar hållfastheten på sina regnkläder och paraplyn. Gissa vem som vann? Marcus och jag testar våra regnkläder vid Sterling Falls. Innan vi kommer tillbaka till Milford stannar vi vid Milford Sound Underwater Observatory. Där går man ned för en spiraltrappa 10 m under ytan och tittar på livet under ytan. I ytplanet finns en utställning om Milford Sound och allt som rör stället.

Denna helt fantastiska dag avslutas med att vi går en fostrande promenad upp till ett högt vattenfall och snöfält vid den östra tunnelmynningen till Homer Tunnel. Får se en Kea på närahåll (hoppade nästan i i vår husbil). Stannar på en av de vackraste DOC-camperna (igen!) vid Deer Flat, utmed Eglington River och är nästan helt själva!

  BARDA-skogen           Marcus på äventyr

Vackra vyer                  Lilla husbilen på prärien

Onsdag 19 januari
Tar sovmorgon från fisket idag, men medan Maria fixar med frukosten så går jag iväg en stund.  Efter 20 minuter smäller det till i den hårda strömmen. 5 min fight senare kan jag landa en slank men vacker Regnbågsöring på 1-1,5 kg, en hane med riktig "näbb". Efter visning för familjen och fotografering får den gå tillbaka till sitt rätta element. Snacka om lyckad start på morgonen! Sen far vi vidare en bit nedströms mot Rainbow Reach, där en hängbro utgör porten till Fiordlands. Maria tar med barnen på en promenad medan jag fiskar. Tappar en fin fisk direkt (hade glömt att knyta om flugan) och ser ett par andra.

  Fiskelycka                Rainbow Reach

Efter lunch i Te Anau kollar vi på lite fåglar i ett litet reservat innan vi far norrut mot Milford Sounds. Stannar halvvägs vid en DOC-camp vid Cascade Creek/Eglinton River. Vackra små strömmar som flyter över en liten slätt, omgärdad av täta gamla skogar och höga fjäll. Det känns som att vara i utkanterna av Fangorn och att träden när som helst skall börja röra på sig. Men det enda som rör sig här är sandflugorna, det är NZ motsvarighet till knott. De är bara större och betten kliar något djävulskt. Tack och lov för MYGG-A.

Tisdag 18 januari
Kommer iväg sent från Moke Lake, men vad gör det... Bunkrar lite käk i Queenstown innan vi far mot Te Anau, porten till Fiordlands. Stannar en kortis på vägen vid en flod där vi fikar och bygger fördämningar i gruset. Utanför Te Anau kör vi ned till floden Waiau River (Floden Anduin i Sagan om Ringen). Gör ett tappert försök till flugfiske på kvällen men det är svårt, floden är bred, strömmen hård och vattenföringen hög. Det blir ganska kyligt att stå utvadad med vatten till grenen en halvtimme utan vadarbyxor. Men det är vackert!

Måndag 17 januari
Ni får ursäkta om det blir mycket text i bloggen - men man kan bara inte låta bli att skriva ibland. Som nu t ex.
Väcker Marcus redan vid 7 (och det är tidigt det!) för vi skall ut på äventyr igen. Kl 8.30 kliver vi på en liten buss nere på stan som skall ta oss till Shotover River igen, denna gång för forsränning med Family Adventures. I reklambladet står det nåt i stil med "tala inte om detta för mamma" och efter en halvtimme börjar jag förstå varför. Vi åker upp på den sklingriga och milt sagt smala grusvägen Skippers Road, som går upp genom Skippers Canyon. Vägen är ibland två hjulspår på en smal klipphylla med 200 m stup nedåt på ena sidan och 100 m stup uppåt på andra sidan. Tro inte att det finns några räcken. Men chaffisen Cam är cool, han har kört vägen typ 700 ggr så han börjar bli van. Guiden Marshall berättar under tiden om hur vägen kom till - under guldgrävareran så klart - och lite roliga anekdoter därikring. På vägen får vi stanna och byta om på en camp vid en gammal hängbro, ett gammalt bungyjumpställe. Alla får våtdräkter, flytvästar och hjälmar. Tillsist kommer vi fram till starten. Den verkar bekant på något vis. När Marshall berättar att där borta stod ringvålnaderna och här stod Arwen med Frodo DÅ kommer jag på det, det är inspelningsplatsen där Frodo räddas undan Ringvålnaderna av alven Arwen, genom att en flodvåg spolade bort dom. Känns otroligt häftigt att vara där.

  200 m stup, inga racken har inte...  Kanns platsen igen fran nagon film???

Efter en kort introduktion så beger vi oss ned för floden i två gummibåtar. Vi är 10 vuxna och 8 barn. Sträckan äv väl vald för kategorin familj, snälla forsar i grad 1 och 2, men full tillräkliga för att det skall skumpa och stänka rejält omkring oss. Vi har vattekrig med den andra båten ibland, krockar med varandra och med klippor, är det lugnt får vi hoppa i floden och bada och det gör vi, både Marcus och jag. Stannar lite längre på ett ställe, där får vi klättra upp på en klippa och hoppa ned i en lugn pool. Dagen tävling är att göra det snyggaste magplasket.

 Marcus paddlar            Bomben!!!

  
Sen fortsätter färden på samma sätt, vi passerar gamla skrotade rester av guldgrävarutrustning hela tiden. En period bodde det så mycket som 4000 människor härikring, svårt att fatta då det är så oländig terräng. Passerar 120 m under hängbron och efter ett tag är vi framme vid målet. Det blir tävling mella båtarna sista biten och vi vinner med två längder då vi tjuvstartade.
Efter ombyte skall vi göra en sista sak och det är att slänga ned svarsin stor sten från hängbron. Det låter som explosioner när stenarna landar 120 m under oss. Sen blir det buss tillbaka samma nervpirrande väg. Vi har haft en jätterolig förmiddag som kan rekomenderas, trots vägen dit och hem samt att vi åter har spenderat ca 280 NZD (1500 spänn), men som sagt - smakar det så kostar det och det var det värt.

Maria och Malin har haft en lugn förmiddag, gått på stan och lekt i lekparker.
På em åker vi upp till en DOC-camp utanför stan vid Moke Lake, finner att detta är utan tvekan den vackraste DOC-campen hittills. En klarblå badsjö omgärdad av höga berg på upp till 1800 m höjd. Fåren betar på sluttningarna och de stora platta gräsfältet vid sjön är ett perfekt campingställe. Malin träffar en kompis, Lolivia från Alice Springs i Australien. Stjärnhimlen på kvällen är åter av vackraste sort, så som den skall upplevas. På en vacker plats ute i vildmarken.

   DOC-campen vid Moke Lake

Söndag 16 januari
Vill man ha roligt på Nya Zeeland finns det hur mycket som helst att göra - bara man är beredd att öppna plånboken. Dom vet att ta betalt för sig här!
På vägen mellan Arrowtown och Queenstown "råkade" vi köra förbi Shotover Jet, ett av orginalen vad gäller Jetboating här i landet. Shotover River är riktigt häftig, strömmen trycker fram mellan höga klippväggar och över breda grusfält. Marcus och jag tar tillfället i akt att hoppa på en tur (Bara 188 NZD, ca 1000 spänn). Vi får bland de roligaste och häftigaste 25 minutrarna hittills på resan! Vilken adrenalinkick att åka i upp emot 45-50 knop på 1-2 decimeter djupt vatten och ibland vara lika nära att smälla in i en bergvägg! Värt varenda cent!!!

Shotover Jet fran bron   Vem hittar mig och Marcus har?

Tar det sen lugnt på em, det är varmt idag i Queenstown. Tar gondolen upp på berget på kvällen, Maria och Malin skall gå på Maoridansuppvisning. De får se en välkomstceremoni, haka (krigsdans) och några andra danser. Marcus och jag följer med upp och åker LUGE, en slags blandning mellan rodel, pulka och gokart. Återigen en vansinnigt rolig lek, vi åker fem gånger. När Malin och Maria kommer ut från dansuppvisningen åker de också ett par gånger.
Kvällen avslutas med en god middag hemma i husbilen, alla är nöjda och belåtna med dagen.

Maria och Malin samt...   Marcus och jag aker LUGE   

Pa Maoridansen                    Queenstown fran gondolen

Lördag 15 januari
Blåsigt idag i fjällen. Efter lite lekparkslek (jodå det finns en här uppe med, på skolan med 8 elever!) åker vi söderut mot Arrowtown i närheten av Queenstown. Stannar på vägen och äter färsk glass, smarrigt! Arrowtown är en gammal guldgrävarstad, som bevarat mycket av stuket på hur staden såg ut för 150 år sedan. 1862 hittades guld här för första gången. Det finns ett museum, gamla byggnader utmed huvudgatan och en del bevarade gamla hus i The Chinese settlement, där inbjudna kinesiska guldgrävare bodde och verkade. De kom dit när den första rushen var över ca 1865 och var kvar i ca 20 år, en del blev kvar längre. Åt middag på pub/bar och tog sedan vägen förbi lekparken (dagens fjärde) innan hemgång till campingen. Hittade Arrowtown Montessori preschool på vägen faktiskt!

Arrowtown                      Kawaru Bridge fran 1880,

                                      ett av ursprungsstallena

                                      for Bungyjump

Fredag 14 januari
Vaknar till en klarblå himmel utan ett moln. Stanna först till i den lilla kyrkan Church of the Good Shepherd i Lake Tekapo. Den ligger på en liten udde vid sjön och är tillägnad alla pionjärer i detta landskap. Altartavlan är den vackraste man kan se – den blåa sjön med bergen i bakgrunden. En bild som förändras dag för dag med väder och årstidsväxlingar.

   Altartavlan

Kör vidare över högplatån mot Twizel och Lake Pukaki. När vi rundar en kulle breder sjön ut sig framför våra fötter och med det väldiga Mt Cooks snöklädda massiv i fjärran. Det är så nära himlen man kan komma på jorden tror jag! Vi stannar ett tag för att njuta av vyerna. Jag passar på att bada, det är kanske 12-13 grader i vattnet. Uppfriskande.

     Som en tavla!                Kallt...
Mt Cook Road som vi sedan kör på är nog en av de vackraste vägarna jag någonsin kört på. 3½ mil ut med sjön och sedan 2 mil utmed ett jättelikt deltalandskap, där Tasman River forsar fram. Sen är vi framme i Aoraki/ Mount Cook. Går ett varv på Turistcentret och ser på Sir Edmund Hillary-utställningen som finns där. Maria vill väldigt gärna åka på glaciärsafari, men det är väldigt dyrt så vi delar upp oss.  Malin vill inte ut på någon glaciärsjö så hon och jag tar husbilen upp till en parkering i närheten av glaciärsjön och går på äventyr själva. Träffar på en annan svensk familj med en liten 8-månaders kille.

Malin vid Tasman Lake    Mt Cook, 3754 moh

Maria och Marcus får en fantastisk fin eftermiddag på sjön och får lära sig allt om glaciärer. Tasman Glacier, som denna heter, är 27 km lång men krymper med 0,5% av sin volym varje år! Man ser tydligt att den varit flera hundra meter tjockare och flera km längre. Glaciären skapade sjön för bara 37 år sedan. På sjön flyter ett antal stora isberg, som beroende på vinden flyter omkring över sjön. Vi åker runt mellan isbergen och får se olika formationer och smaka på is som är mer än 300 år gammal.

Smakar pa 300 ar gammal is     Malin vid Hooker Valley

Stannar på DOC-campen White Horse Hill (det är det många som gör). Efter middag bestående av lambchops, färska majskolvar och pasta vill Marcus in till Turistcentrat och titta på när en av dagens guider skall spela så han och Maria knallar iväg de 2 km dit. Jag och Malin går åter på upptäcktsfärd i landskapet. Vi hittar ett monument över alla alpinister som omkommit i bergen här genom åren och en spännande hängbro över Hooker River. Vi har haft en otrolig tur med vädret, det är sällan det är så här klart och fint här uppe, men i morgon skall det bli sämre igen.

Torsdag 13 januari
Åker in till Christchurch och bunkrar mat. Rekordet slås – handlar för 230 dollar! Barnen får lite nya kläder på rean. Det är förvånansvärt lite skador man ser av jordskalven som varit de senaste månaderna. Har hört att en stor del av landets anläggningsfirmor finns här och jobbar. 20% av vatten & avloppsledningarna behöver bytas akut. Det ni där hemma på NOVA, det vore något att bita i.
Lämnar stan och åker sydväst ut över ett platt landskap. Ändlösa fält med gigantiska konstbevattningsaggregat, betande kor och får. Det är torrt, de flesta flodfåror vi kör över är uttorkade eller så rinner det en svag rännil i botten. Det är bara i de stor ”flätfloderna”  det rinner en del. Efter några timmar närmar vi oss sydalpernas östra utlöpare och vi börjar klättra uppåt i dalgångarna. Når tillslut fram till Lake Tekapo – en ljusblåturkosmjölkvit (?) sjö i skuggan av 1000-meterstoppar. Det är väldigt vackert! Tar in på campingen där för natten, passar på att tvätta upp lite smutstvätt. Stjärnhimlen här är otrolig, pga den höga höjden och den rena luften. Det ligger ett observatorium i närheten där man kan få guidning av stjärnhimlen. Vi nöjer oss med att konstatera att vi nu äntligen hittat Södra Korset, stjärnbilden som finns på NZ flagga (och Australiens, fast de har en femte stjärna med).

Onsdag 12 januari
Marcus och jag tog ett poolbad på morgonen med några grabbar från Auckland i Marcus ålder.
Vädret är lite sådär idag, perfekt för att transportera sig. Åker söderut på SH1, gör en avstickare ut till Gore Bay för lunch och lite lek på lekplatser vid stranden. På ett ställe hörs plötsligt säckpipemusik, det är en farbror som går på stranden och spelar.
Tar oss ändå inte så långt idag, stannar i Waikuku Beach strax norr om Christchurch. Har en lugn eftermiddag, det regnar så barnen leker inne större delen av tiden. Försöker mig på lite surffiske men det ger inget.

Tisdag 11 januari
På morgonpromenaden i Waipapa hittade Malin en död sälunge. Efter en del ”forskande” och undersökande kom barnen fram till att den döda sälen vi hittade igår var mamman. Då hade ungen ingen att få mat ifrån och så dog den. Men pappan var den sälen vi såg idag på en klippa bredvid stranden.
På vägen in till Kaikoura passerar vi Ohau Point, där fullkomligt kryllar det av sälar på klipporna. Vi ser säkert ett hundratal på några km körning, ibland bara tio meter nedanför vägen!

I Kaikoura – som betyder ”att äta hummer” (to eat crayfish) - söker vi upp valsafaristället (The whaleway station, next to the railwaystation…).  För det facila priset av ca 2000 kr (367 NZD) bokar vi in oss på en em-tur ut på havet. Det har varit lite grått och trist på förmiddagen men lagom till vår avfärd bryter solen igenom. Efter en kvart i 30 knop med ”Wawahia” når vi ut utanför kontinentalsockeln där det stupar lodrät ned mot over 1000 m djup.  Det dröjer inte länge innan ”there´s a blow!” hörs. Det är en gammal bekanting, 35-årige kaskelothanen Tiaki som är uppe och visar sig några minuter innan han försvinner med en stjärtvinkning. Han har varit "bofast" här sedan ca 20 år tillbaka.

Tiaki blaser                    Tiaki pa vag ned              Whale watching-bat

I dessa vatten finns det en population bofasta kaskeloter (bara hanar). Detta pga de speciella förhållandena med en djuphavsgrav så nära land, i vilken kallt, näringsrikt vatten från syd blandas med varmt vatten från norr. Detta skapar ett dukat bord för valar, delfiner och sjöfåglar i mängder. 70 % av alla världens havslevande sjöfåglar finns representerade här ikring.
”Jag visste inte att berg kunde växa ur molnen” – dagens kommentar av Malin. När vi letar runt efter nya valar ser vi in över land hur solen lyser på Kaikoura-halvön. Inåt land syns ett tjockt molntäcke men ovan molnen sticker ett par bergstoppar upp. Det ser verkligen ut som de växer ur molnen!

Albatross                        Bergen over molnen           Nojda valskadare

Strax därefter kommer Tiaki upp igen efter nästan en timmes dykning. Nu ligger han och ventilerar sig och smälter maten, innan han efter 10 min vänder upp stjärten och försvinner i djupet igen. En mäktig upplevelse att få se dessa jordens fjärde största nu levande djur på så nära håll. Man kan tro att det är en klippa som ligger där i vattnet!
Kvällsmaten intas på restaurang för första gången på 4 veckor(!). Vi är annars duktiga på att handla och laga maten själva, så att vi har råd att göra utflykter som den vi gjorde idag.

Måndag 10 januari
Vår tid på nordön är slut, dags att ta färjan till Picton. Vädret  är strålande, vinden har avtagit och solen strålar från en klarblå himmel. I diset i fjärran ser vi de snötäckta bergen på sydön torna upp sig. Överfarten tar ca 3 timmar (92 km), ser en albatross majestätiskt glidflyga över de långa dyningarna.

På väg in mot Picton    Cooks Strait                   Sydöns snöklädda toppar

Sydön är mycket torrare och ”gulare”, frodigheten från nordön saknas just här. En del tallskogar, annars gulnande gräsklädda kullar. Dalgångarna på vägen ned mot Blenheim är dock fyllda av vingårdar, rankorna står i snörräta, ändlösa rader på fälten. Vi stannar på vingården Mount Riley söder  om Blenheim och provar oss igenom deras sortiment.

Vinstockar i rader          Vinprovning

Färden går vidare mot Kaikoura, där vi skall skåda valar (förhoppningsvis). Vägen är mycket vacker, med det turkosa havet, de askgrå stränderna, bergen i det fjärran soldiset och som grädde på moset snöklädda toppar i inlandet. Stannar för en bensträckare på en strand bestående av gråsvart akvariegrus, sand och släta pebbles-stenar. Spelar varpa en stund med stenarna.

  Pebble Beach

Sen tar vi in på en liten ”crayfishcamping" - Waipapa - precis vid havet. I det närbelägna vattenfallet Ohau brukar ungarna till den nya zeeländska pälssälen vandra upp på vintern och leka i vattenfallet. Fick se en videosnutt på det hemma hos Sarah och det ser helt otroligt ut. En massa sälar som hoppar och plaskar i poolen nedanför fallet, bara för skoj skull. Nu ser man bara enstaka sälar på stranden. Den första vi ser är dock död. Men sen får vi se en som precis tar sig upp på land för att vila. Vi går närmare, men den bryr sig inte om oss. Till slut står vi fem meter ifrån den och den tittar knappt åt oss! Snacka om close encounter!

Slö säl                            Vassa klippor

Söndag 9 januari
Maria gör om min kvällspromenad men med joggingskorna på. Sen åker vi till Upper Hut och går på H2O Xtreme, ett badhus med roliga vattenrutschkanor, vågmaskiner mm. Fish´n´chips till lunch och sen lekar i en lekpark i Lower Hut, barnen åker modelljärnväg.

 DOC-campen i Rivendell    Modelljärnväg

Tillbaka hemma hos Sarah väntar en barbecue, Sarah har bjudit in vänner och grannar och vi får en trevlig kväll med dom. Barnen avslutar med vattenballongkrig.

Lördag 8 januari
Efter frukost åker vi upp till Waikanae, ca 45 min norr om Wellington och badar i floden Reikorangi. Det är ganska kyligt så vi blir inte långvariga. Stannar dock över lunch, pappa lagar pannkakor till 9 personer. Därefter tar vi farväl av Tengvallarna för ett tag. Vi skall åka upp till Kaitoke Regional Park och Pakuratahi Forks, i närheten av Upper Hutt. Namnen kanske inte säger så mycket men om jag säger Rivendell/Vattnadal kanske det går upp en lampa för flera. Det var här man byggde upp alvernas rike i Sagan om Ringen. Ute i Pukuratahi Rivers flodbädd byggde man upp kulisserna, mycket varsamt blad stenar och träd. Tre månader tog det.

Rivendell               Över floden          Upp mot djungelns tak

 
 Platsen är magiskt vacker! Vi vandrar ett stycke utmed flodbädden, vattennivån är låg. Vi får vada på några ställen innan vi kan ta oss upp på andra sidan. Går upp på en stig som leder över en hängbro över floden. Där tar en naturstig med infoskyltar vid, en lagom familjepromenad genom djungeln. Tittar på gigantiska träd, lianer, parasitträd och epifyter. Barnen tycker att det är spännande.
Ställer upp oss på den stora DOC-campen en km uppströms, här är mycket folk. Intressant att se kiwina på lördagspicnic, massor med grejor, gasgrillar, bord, stolar mm mm med sig. När de åker lämnar en del sitt avfall snyggt och prydligt i en hög efter sig i stället för att ta med skiten hem igen. Här finns inga soptunnor heller vilket är lite märkligt.
På kvällen går jag ensam stigen utmed floden och ravinen upp till Rivendell igen, vadar sen tillbaka i floden upp till campingplatsen. En riktigt häftig upplevelse.

Fredag 7 januari
Tog en fm-promenad med Ollie till en park i närheten. Barnen byggde fördämningar och lekte med lövbåtar i en bäck. På em åkte vi ned till stan igen och gick på Te Papa – museet. En enorm byggnad. Pga risken för jordbävning (det sker faktiskt en i veckan här, även om de är små) så vilar hela byggnaden på stora gummiklossar med bly-kärna, som skall fungera som vibrationsdämpare. Inne i museet finns det en massa utställningar, t ex om djuren i landet (häftigast är nog jättebläckfisken på 500 kg som ligger i ett formalinbad och blåvalsskelettet), om jordbävningar och jordskorpan (man får uppleva ett grad 5-skalv), maorikulturen har givetvis en egen avdelning, samt ett om greenstone, den gröna stenen man gör smycken av. Med mera, med mera, vi tillbringar utan svårighet tre timmar här. Hemma igen går Marcus, Hugo och jag iväg och spelar cricket, Marcus tycker att det är jättekul. Undrar just om mitt gamla slagträ finns kvar hemma i garaget på Torsö eller inte? Kvällen avslutas med grillmiddag och kurragömma-lek för barnen.

Flygfoto att gå på           Blåvalshjärta                  "uppstoppad" Jättebläckfisk

Te Papa                          Wellingtons hamn i blåsväder

Torsdag 6 januari
I dag skall vi till Wellington. Hade satt upp som mål att komma iväg tidigt – kl 9 – men det missade vi med en kvart. Sak samma, vi kom iväg i alla fall och passerade ganska snart Levin, där Marcus fick syn på en jättefin lekpark utmed vägen som vi INTE stannade vid och han blev så tjurig för det, så vi fick stanna lite senare och muta med glass.
Det är en intressant sak vi iakttagit här, och det är att alla stora huvudvägar går igenom samhällena och städerna, precis som det var i Sverige innan vi började bygga bort alla genomfarter och skapa förbifarter för 20-talet år sedan. Man har sin ”main streets” där alla affärer ligger och all trafik går utmed.  Dessutom finns det väldigt få städer och samhällen utmed kusten, där det finns uteserveringar och affärer utmed stränderna. Enda ställena vi sett hittills var i Paihia och i Taupo. I båda fallen går det dock en State Highway (läs Storgatan) mellan stranden och uteserveringarna.
Nåväl, vi kommer fram till Wellington vid 11-tiden som planerat i alla fall och åker direkt hem till Sarah, Isabella och Hugo Tengvall – Marcus och Malins sysslingar - i förorten Ngaio.  Pudeln Ollie och katten Simba hör också till familjen. Det har börjat mulna blåsa upp en del men vi åker ändå ned till centrum efter lunch och cyklar fyrhjulig tandemcykel på strandpromenaderna/kajerna. Wellington är en ganska utspridd stad med ca 500 000 inv. Den klänger sig fast på en förkastningsspricka med ganska mycket branta sluttningar och många bergstoppar. Centrum är väldigt modern med många höga byggnader i glas och betong, där ibland Nya Zeelands nationalmuseum ”Te Papa – our place”.  Självklar finns det en massa fina lekparker och vi besöker några innan vi åker hem. På kvällen kommer en avSarahs systrar med familj förbi och hälsar på. Vi kör en enkel middag i form av hämtpizza i magnumformat, till allas belåtenhet. Marcus och framför allt Malin är så glada över sina nya vänner. Malin blir så ompysslad av Isabella så och det trivs hon väldigt bra med. Marcus är förstås mest belåten med att det finns en gullig hund som han blivit kompis med.