Lördag den 1 januari 2011Nyårsaftonskvällen firades stillsamt tillsammans med familjen Hannaford från Melbourne. De har två killar – Noah och Will - i ungefär samma ålder som Marcus och Malin. Satt uppe och pratade och drack lite vin till klockan 23, barnen lekte för fullt tillsammans trots olika språk. Vid tolvslaget skålade vi i lite billigt mousserande vin innan vi gick till sängs. Några fyrverkerier var det inte tal om pga brandrisken.På förmiddagen på nyårsdagen gick vi en liten promenad upp genom fjällskogen tillsammans med våra nyfunna vänner innan vi tog farväl och begav oss väster ut mot The Forgotten World Highway. En slingrande, naturskön väg med ömsom gräsklädda kullar och djupa raviner täckta av tät skog. Genomsnittshastigheten på denna typen av vägar är ca 40-50 km/h så man får inte ha bråttom – och det har vi inte. Stannar ibland och ser på utsikten, broar över raviner eller som nu Moki Tunnel (även kallad Hobbit Hole) – en smal uthackad tunnel i lerberget där det känns som om backspeglarna skall skrapa i när som helst. Mnl längre än så åker vi inte på denna glömda väg utan vi tar av på en ännu mindre väg som leder till Mt Damper Falls. Går en kvarts promenad genom ett landskap som tagen ur en LAMBI-reklam, gröna kullar där det vimlar av får och lamm som fridfullt betar på sluttningarna. Sista biten går genom en mystisk ferntree-skog uppblandad med grova knotiga träd av annat slag. Helt plötsligt öppnar sig en mäktig ravin framför oss där den lilla bäcken störtar utför ett 74 m högt stup. Betagande vackert! Stannar på parkeringen på natten. Kvällsmaten var välkommen – raggmunkar med bacon och björnbärssylt (de har inga lingon här). Helt själva ute i nowhere, bara fåren som bräker ikapp ute i mörkret. Kvällen är stilla och klar, Orion hänger uppochned över oss. Stjärnhimlen här nere är fantastisk.

Maria och fam Hannaford    Mt Damper falls       Malin i en LAMBI-reklam   

Söndag-Måndag den 2-3 januari, New Plymouth Ivag mot new Plymouth och Taranaki-regionen. Hastighetsbegransningen ar ibland ganska generos, trots att vagen ar tre meter bred och nyrensad efter det senaste jordskredet..

Generos hastighetsbegransning        Utsikten fran campingen i New Plymouth

Enligt turistbroschyrerna som jag ihärdigt läser för att säkra att vi inte missar något sevärt ska är den här staden utsedd till Nya Zeelands bästa stad att bo i och jag förstår varför. En vacker strandpromenad går utmed hela staden och på var sin sida finns det riktigt fina surfbeacher. I bakgrunden tornar Mount Taranaki upp sig som något som hämtat från en sagobok. Ett högt vulkanberg på 2600 m med lite snö kvar på toppen. I staden finns en urfin park med små sjöar, vackra planteringar, lekparker (3 st) och ett zoo. Här spenderar vi nästan hela dagen och kvällen för under hela januari har de en ljusfestival i parken med levande musik, olika ljusinstallationer och uppträdanden som t ex en gorilla som svingar sig i träden. Klart uppskattat av barnen. Campingplatsen här är också helt enastående, havsutskikt åt tre håll och fin utsikt mot hamnen där de lägger ut fiskebåtar på löpande band.  Dagen efter hyr vi en liten ”tuk-tuk” och cyklar utmed strandpromenaden. En typisk turistfälla som såg till att Magnus blev tvungen att motionera lite. Utväxlingen var nog bara ett till ett så man fick trampa på ordenligt för att förflytta sig framåt. Efter det hittade vi en surfbar där alla bord bestod av gamla surfingbrädor. Här beställde vi glass och jag och barnen fick glassbägare som var i samma storlek som Smultronställets. Väderläget är strålande, sol och sol och lite vind så att det är behagligt varmt. På kvällen letar vi oss av misstag ned till en fin strand vid Opunakes båtklubb (i stället för till campingen). Får en vacker solnedgång i havet till dånet av bränningarna.

Tuk-Tuk, eller nat liknande...    Fyren pa Cape Egmont med Mt Taranaki i bakgrunden

Tisdag 4 Januari Vågorna slog in hela natten och barnen hade svårt att somna. Igår träffade vi Liz och Neil från Auckland och Magnus fick chansen att följa med dem ut och spela golf. Jag och barnen leker på stranden och barnen leker även en del i husbilen. Det går alldeles utmärkt att leka kurragömma, gömma gosedjur och att bygga kojor i bilen. /Maria

Så, nu har jag återtagit kontrollen över tangentbordet igen. Hade en fantastisk förmiddag på den lilla landsortsbanan Opunake GC. Banan var billig (10 NZD), kanske för att den har billig (ursäkta min vitsighet) arbetskraft i form av hundratals får (sheep – cheap) som betar allt utom på greener och tees. Följden blir att det ligger fårskit överallt, det finns inte en kvadratmeter fri från ”droppings”, men det går bra ändå! 7 över banans par på 18 hål, varav 1 över sista 9 hålen, inte illa för att ha vilat i tre månader och spela med lånade klubbor! Jag är helnöjd i alla fall, inramningen med Mt Taranaki i fonden och alla blommande Pohutukawa-träd var kanon! Jag säger inga namn med jag vet ett par som nog säkert skulle tycka det var toppen att ta en månad nästa vinter och åka hit bara för att spela golf, särskilt han som försöker bli pensionär så fort han kan. GÖR DET!

På em åker vi vidare söderut mot Hawera och Tawhiti museum. Där skulle morfar Bengt varit med, då hade han varit salig. Modellmakaren Nigel Ogle har byggt upp ett museum där man med hjälp av dockmodeller och miniatyrmodeller berättar om Nya Zeelands historia. Traders & Whalers berättar om hur valfångare och handelsmän med Sydney som bas kom för att utforska och exploatera landet i början av 1800-talet. Där finns också insamlat gammal jordbruksutrustning (bl a ett 50-tal traktorer från mellan år 1923 och 1960), separatorer, gräsklippare, verktyg, motorsågar, modelleksaker, mm mm mm. Påminner en del om Big Bengts samlingar på High Chaparall. Ett helt otroligt ställe! Fick dessutom följa med en farbror ut på en tågresa ut i bushen, där han berättade om hur man lade ut de första enkla järnvägarna i landet (innan det fanns vägar) för att kunna transportera ut timmer, kol, malm mm till kusten. Vi fick åka gratis – det var egentligen stängt - men vi hjälpte till at stänga utställningen så då fick vi åka med.

Patea Beach                    Smedjan pa museet         Nagra av alla traktorer

Efter mat och diesel-bunkring for vi ned till Patea till en lite camping bakom de svarta lavasanddynerna. Patea är nog mest känt annars för att PGA-proffset och US Open-vinnaren Michael Campbell startade sin golfkarriär på banan här. På kvällen tog vi en promenad på stranden tillsammans med Carolyn och Mark från British Columbia i Canada, som hade platsen bredvid oss. De var här själva, hade inte lyckats lura med sig sina tonårsbarn, men nästa gång är jag övertygad om att de följer med! 2-3 m höga surfvågor dånade in mot stranden och det gamla vraket efter ångaren Waitangi, som spolades upp här för sin sista vila 1923. Barnen sprang upp och ned i svallet som sköljde upp mot oss och hade jättekul.

Onsdag 5 januari Fy, nu är vi halvvägs genom vår NZ-vistelse redan. Tiden rusar iväg när man har roligt. Idag har vi börjat med att ta oss ned till staden Wanganui, där vi i broschyrer sett att det har en lekpark med dinosaurierutschkana i. Och vilken lekpark sen – stor som två-tre fotbollsplaner, minst! Alla möjliga roliga figurer och ställningar att klättra, gunga, åka och svinga sig i!

Em tillbringas i bilen igen pa vag mot Wellington-omradet. Stannar i Himatangi Beach for att bada. Det slutar med att vi blir kvar over natten, i morgon blir det Wellington.