Tisdag 11 januari
På morgonpromenaden i Waipapa hittade Malin en död sälunge. Efter en del ”forskande” och undersökande kom barnen fram till att den döda sälen vi hittade igår var mamman. Då hade ungen ingen att få mat ifrån och så dog den. Men pappan var den sälen vi såg idag på en klippa bredvid stranden.
På vägen in till Kaikoura passerar vi Ohau Point, där fullkomligt kryllar det av sälar på klipporna. Vi ser säkert ett hundratal på några km körning, ibland bara tio meter nedanför vägen!

I Kaikoura – som betyder ”att äta hummer” (to eat crayfish) - söker vi upp valsafaristället (The whaleway station, next to the railwaystation…).  För det facila priset av ca 2000 kr (367 NZD) bokar vi in oss på en em-tur ut på havet. Det har varit lite grått och trist på förmiddagen men lagom till vår avfärd bryter solen igenom. Efter en kvart i 30 knop med ”Wawahia” når vi ut utanför kontinentalsockeln där det stupar lodrät ned mot over 1000 m djup.  Det dröjer inte länge innan ”there´s a blow!” hörs. Det är en gammal bekanting, 35-årige kaskelothanen Tiaki som är uppe och visar sig några minuter innan han försvinner med en stjärtvinkning. Han har varit "bofast" här sedan ca 20 år tillbaka.

Tiaki blaser                    Tiaki pa vag ned              Whale watching-bat

I dessa vatten finns det en population bofasta kaskeloter (bara hanar). Detta pga de speciella förhållandena med en djuphavsgrav så nära land, i vilken kallt, näringsrikt vatten från syd blandas med varmt vatten från norr. Detta skapar ett dukat bord för valar, delfiner och sjöfåglar i mängder. 70 % av alla världens havslevande sjöfåglar finns representerade här ikring.
”Jag visste inte att berg kunde växa ur molnen” – dagens kommentar av Malin. När vi letar runt efter nya valar ser vi in över land hur solen lyser på Kaikoura-halvön. Inåt land syns ett tjockt molntäcke men ovan molnen sticker ett par bergstoppar upp. Det ser verkligen ut som de växer ur molnen!

Albatross                        Bergen over molnen           Nojda valskadare

Strax därefter kommer Tiaki upp igen efter nästan en timmes dykning. Nu ligger han och ventilerar sig och smälter maten, innan han efter 10 min vänder upp stjärten och försvinner i djupet igen. En mäktig upplevelse att få se dessa jordens fjärde största nu levande djur på så nära håll. Man kan tro att det är en klippa som ligger där i vattnet!
Kvällsmaten intas på restaurang för första gången på 4 veckor(!). Vi är annars duktiga på att handla och laga maten själva, så att vi har råd att göra utflykter som den vi gjorde idag.

Måndag 10 januari
Vår tid på nordön är slut, dags att ta färjan till Picton. Vädret  är strålande, vinden har avtagit och solen strålar från en klarblå himmel. I diset i fjärran ser vi de snötäckta bergen på sydön torna upp sig. Överfarten tar ca 3 timmar (92 km), ser en albatross majestätiskt glidflyga över de långa dyningarna.

På väg in mot Picton    Cooks Strait                   Sydöns snöklädda toppar

Sydön är mycket torrare och ”gulare”, frodigheten från nordön saknas just här. En del tallskogar, annars gulnande gräsklädda kullar. Dalgångarna på vägen ned mot Blenheim är dock fyllda av vingårdar, rankorna står i snörräta, ändlösa rader på fälten. Vi stannar på vingården Mount Riley söder  om Blenheim och provar oss igenom deras sortiment.

Vinstockar i rader          Vinprovning

Färden går vidare mot Kaikoura, där vi skall skåda valar (förhoppningsvis). Vägen är mycket vacker, med det turkosa havet, de askgrå stränderna, bergen i det fjärran soldiset och som grädde på moset snöklädda toppar i inlandet. Stannar för en bensträckare på en strand bestående av gråsvart akvariegrus, sand och släta pebbles-stenar. Spelar varpa en stund med stenarna.

  Pebble Beach

Sen tar vi in på en liten ”crayfishcamping" - Waipapa - precis vid havet. I det närbelägna vattenfallet Ohau brukar ungarna till den nya zeeländska pälssälen vandra upp på vintern och leka i vattenfallet. Fick se en videosnutt på det hemma hos Sarah och det ser helt otroligt ut. En massa sälar som hoppar och plaskar i poolen nedanför fallet, bara för skoj skull. Nu ser man bara enstaka sälar på stranden. Den första vi ser är dock död. Men sen får vi se en som precis tar sig upp på land för att vila. Vi går närmare, men den bryr sig inte om oss. Till slut står vi fem meter ifrån den och den tittar knappt åt oss! Snacka om close encounter!

Slö säl                            Vassa klippor

Söndag 9 januari
Maria gör om min kvällspromenad men med joggingskorna på. Sen åker vi till Upper Hut och går på H2O Xtreme, ett badhus med roliga vattenrutschkanor, vågmaskiner mm. Fish´n´chips till lunch och sen lekar i en lekpark i Lower Hut, barnen åker modelljärnväg.

 DOC-campen i Rivendell    Modelljärnväg

Tillbaka hemma hos Sarah väntar en barbecue, Sarah har bjudit in vänner och grannar och vi får en trevlig kväll med dom. Barnen avslutar med vattenballongkrig.

Lördag 8 januari
Efter frukost åker vi upp till Waikanae, ca 45 min norr om Wellington och badar i floden Reikorangi. Det är ganska kyligt så vi blir inte långvariga. Stannar dock över lunch, pappa lagar pannkakor till 9 personer. Därefter tar vi farväl av Tengvallarna för ett tag. Vi skall åka upp till Kaitoke Regional Park och Pakuratahi Forks, i närheten av Upper Hutt. Namnen kanske inte säger så mycket men om jag säger Rivendell/Vattnadal kanske det går upp en lampa för flera. Det var här man byggde upp alvernas rike i Sagan om Ringen. Ute i Pukuratahi Rivers flodbädd byggde man upp kulisserna, mycket varsamt blad stenar och träd. Tre månader tog det.

Rivendell               Över floden          Upp mot djungelns tak

 
 Platsen är magiskt vacker! Vi vandrar ett stycke utmed flodbädden, vattennivån är låg. Vi får vada på några ställen innan vi kan ta oss upp på andra sidan. Går upp på en stig som leder över en hängbro över floden. Där tar en naturstig med infoskyltar vid, en lagom familjepromenad genom djungeln. Tittar på gigantiska träd, lianer, parasitträd och epifyter. Barnen tycker att det är spännande.
Ställer upp oss på den stora DOC-campen en km uppströms, här är mycket folk. Intressant att se kiwina på lördagspicnic, massor med grejor, gasgrillar, bord, stolar mm mm med sig. När de åker lämnar en del sitt avfall snyggt och prydligt i en hög efter sig i stället för att ta med skiten hem igen. Här finns inga soptunnor heller vilket är lite märkligt.
På kvällen går jag ensam stigen utmed floden och ravinen upp till Rivendell igen, vadar sen tillbaka i floden upp till campingplatsen. En riktigt häftig upplevelse.

Fredag 7 januari
Tog en fm-promenad med Ollie till en park i närheten. Barnen byggde fördämningar och lekte med lövbåtar i en bäck. På em åkte vi ned till stan igen och gick på Te Papa – museet. En enorm byggnad. Pga risken för jordbävning (det sker faktiskt en i veckan här, även om de är små) så vilar hela byggnaden på stora gummiklossar med bly-kärna, som skall fungera som vibrationsdämpare. Inne i museet finns det en massa utställningar, t ex om djuren i landet (häftigast är nog jättebläckfisken på 500 kg som ligger i ett formalinbad och blåvalsskelettet), om jordbävningar och jordskorpan (man får uppleva ett grad 5-skalv), maorikulturen har givetvis en egen avdelning, samt ett om greenstone, den gröna stenen man gör smycken av. Med mera, med mera, vi tillbringar utan svårighet tre timmar här. Hemma igen går Marcus, Hugo och jag iväg och spelar cricket, Marcus tycker att det är jättekul. Undrar just om mitt gamla slagträ finns kvar hemma i garaget på Torsö eller inte? Kvällen avslutas med grillmiddag och kurragömma-lek för barnen.

Flygfoto att gå på           Blåvalshjärta                  "uppstoppad" Jättebläckfisk

Te Papa                          Wellingtons hamn i blåsväder

Torsdag 6 januari
I dag skall vi till Wellington. Hade satt upp som mål att komma iväg tidigt – kl 9 – men det missade vi med en kvart. Sak samma, vi kom iväg i alla fall och passerade ganska snart Levin, där Marcus fick syn på en jättefin lekpark utmed vägen som vi INTE stannade vid och han blev så tjurig för det, så vi fick stanna lite senare och muta med glass.
Det är en intressant sak vi iakttagit här, och det är att alla stora huvudvägar går igenom samhällena och städerna, precis som det var i Sverige innan vi började bygga bort alla genomfarter och skapa förbifarter för 20-talet år sedan. Man har sin ”main streets” där alla affärer ligger och all trafik går utmed.  Dessutom finns det väldigt få städer och samhällen utmed kusten, där det finns uteserveringar och affärer utmed stränderna. Enda ställena vi sett hittills var i Paihia och i Taupo. I båda fallen går det dock en State Highway (läs Storgatan) mellan stranden och uteserveringarna.
Nåväl, vi kommer fram till Wellington vid 11-tiden som planerat i alla fall och åker direkt hem till Sarah, Isabella och Hugo Tengvall – Marcus och Malins sysslingar - i förorten Ngaio.  Pudeln Ollie och katten Simba hör också till familjen. Det har börjat mulna blåsa upp en del men vi åker ändå ned till centrum efter lunch och cyklar fyrhjulig tandemcykel på strandpromenaderna/kajerna. Wellington är en ganska utspridd stad med ca 500 000 inv. Den klänger sig fast på en förkastningsspricka med ganska mycket branta sluttningar och många bergstoppar. Centrum är väldigt modern med många höga byggnader i glas och betong, där ibland Nya Zeelands nationalmuseum ”Te Papa – our place”.  Självklar finns det en massa fina lekparker och vi besöker några innan vi åker hem. På kvällen kommer en avSarahs systrar med familj förbi och hälsar på. Vi kör en enkel middag i form av hämtpizza i magnumformat, till allas belåtenhet. Marcus och framför allt Malin är så glada över sina nya vänner. Malin blir så ompysslad av Isabella så och det trivs hon väldigt bra med. Marcus är förstås mest belåten med att det finns en gullig hund som han blivit kompis med.